Leijonborg på turné till alla universitet

Lars Leijonborg är inte glad över att ha tvingats inleda sin ministerkarriär med att, på grund av studentbrist, dra tillbaka sammanlagt 27,5 miljoner från tre universitet och högskolor. Just nu genomför han en ”Sverige-turné” till universiteten, rundresan inleddes den 24 januari med besök på KTH, fortsatte till Umeå 31 januari och 7 februari till Uppsala. Den 14 februari reser ministern till Göteborg, för besök på GU och Chalmers. Karlstad är inbokat till 23 februari och Örebro 9 mars är vad som hittills är spikat. – Ja, jag har ju givit ett djärvt löfte, att jag ska besöka alla universitet, det lovade jag innan jag visste hur många universitet det finns, säger utbildningsministern muntert. Och det är alltså universiteten det gäller, några besök på högskolorna är ännu inte inbokade. Lärarutbildning en hjärtefråga Han beskriver sina första månader som minister som fullbokade och mycket upptagna, bland annat genom alliansregeringens rivstart med budgetarbetet. Man ska dock inte försöka avläsa ministeraktivitet med hjälp av regeringens hemsida. När det anges ”ingen aktivitet rapporterad” är det resultat av den nya alliansregeringens ”säkerhetstänkande”, man offentliggör inte alltid ministrarnas kalendrar. – Sen har jag ju lagt ner mycket kraft på lärarutbildningen, säger Lars Leijon-borg om vad som otvivelaktigt är en hjärtefråga, han har också profilerat den i debattartiklar. – Jag tycker att det är otroligt viktigt att reformera utbildningen, det finns ju den här internationaliseringen som kallas Bolognaprocessen som vi håller på intensivt med när det gäller lärarutbildning. Broschyrer kvar Eftermiddagsmörkret sänker sig över statsrådsrummet i de labyrintiska departementslokaler som nu, liksom på Thomas Östros och Marita Ulvskogs tid, hyser kultur i en del av byggnaden och utbildning och forskning i en annan del. Alliansens regeringstillträde i höstas innebar som bekant ”departementsdelning”, efter Leif Pagrotskys ministerperiod, då kultur och högre utbildning/forskning var sammanslagna till ett enda departement. Flera månader har gått sedan alliansövertagandet, fortfarande finns här och där broschyrer som handlar om Pagrotskys favoritfråga, design. Lars Leijonborg verkar inte heller vara den sortens politiker som känner sig tvingad att i alla lägen desavouera motståndare och föregångare: – Vi brukar ju skylla en hel del på socialdemokraterna, men när det gäller resurstilldelningssystemet till högre utbildning så var det ju den förra borgerliga regeringens och Per Unckels konstruktion, det här med studentpeng och allt vad det heter. – Vi (fp) applåderade det då, vi satt ju i regeringen då också, så nu handlar det lite grann om att omvärdera en del som vi trodde väldigt mycket på i början av 1990-talet, men som vi alltså inte tror på nu, när vi har sett effekterna. – Ja, man kan konstatera att ekonomiska styrmedel fungerar och det visar sig att styr man åt fel håll så hamnar man åt fel håll och det har blivit för mycket utbildningsfabrik och för lite fri akademi. Det som är inbyggt i systemet är, som Leijonborg formulerar det, att ”det i så hög grad uppmuntrar att folk kommer ur systemet och tar för lite sikte på det som händer under tiden”. Anser han att universiteten har för stor frihet? Att det är fel att ge universiteten pengar att fritt förfoga över för undervisning? – Nej, det vill jag inte säga, men som det är nu har det ibland blivit viktigare att någon student blir utskriven än vad de kan. Han vill vidare värna studenternas fria val: – Man säger att alla unga vill bli programledare, att det handlar om utbildning till arbetslöshet, men det finns inget annat system än studenternas fria val för att avgöra hur utbildningsresurser ska allokeras. Drog in pengar Politikers val och styrning i sammanhanget beskriver han däremot som problematiska: – Om politiker anser att det ska ligga en högskola på en plats så blir det ju en intressant fråga vad som ska hända om inga studenter vill gå där, medan andra högskolor är översökta, vad gör man då? Det problemet och hur det ska lösas i den utbildningspolitiska praktiken har redan blivit en av Lars Leijonborgs uppgifter som minister: – Ja, det var en av de första saker jag råkade ut för här på departementet, vi tog ett sånt beslut i höstas, vi drog in pengar från några (universitet och högskolor med för få sökande) och gav till andra (”översökta”). – De som blev med pengarna var ju inte förtjusta. Och det kändes rätt konstigt att härifrån behöva säga, men hallå, ni har inte tillräckligt med studenter, det kändes konstigt att sådant ska behöva bli ett regeringsärende. Och de som begripligt nog inte blev så förtjusta var Högskolan i Dalarna som förlorade 2500000 kronor, Karlstad universitet fick sin budget reducerad med 7500000 kronor och Luleå tekniska universitet 17500000. Med betydligt större lust än när det gällde att kräva pengar tillbaka har Lars Leijonborg tagit beslutet att ”avpolitisera” universitetens och högskolornas styrelser. Detta var ju också en av alliansen profilerad fråga i valrörelsen. Inte mest omvälvande Och den nya ordningen, som träder i kraft i vår innebär att regeringen, precis som tidigare, ska utse det som kallas ”allmänrepresentanter”, men att det blir respektive rektor som får föreslå dessa. Att det skulle innebära för mycket ”rektorsmakt”, till exempel i förhållande till att styrelser ska fungera som externa granskare av universitetens (och därmed rektors) verksamhet är Lars Leijonborg inte det minsta orolig för. Det är dock inte helt klart hur den nya avpolitiseringen kommer att te sig i praktiken. Inget hindrar ju rektorer från att föreslå just politiker som styrelseledamöter. De nya formerna för att utse styrelser är inte den mest omvälvande förändringen som Leijonborg förväntas göra under alliansregeringens mandatperiod. Men när det gäller det som har potential att bli just omvälvande, nämligen nya modeller och former för finansiering av högre utbildning och forskning, lär de konkreta beskeden dröja. Ministern vill gärna ”få loss” mer pengar i den forskningsproposition som kommer under 2008, om den inte blir försenad, den sortens texter (liksom resurser) har en tendens att bli fördröjda. Nej, det blev inget ”en-procentsmål” och Lars Leijonborg håller med om att de 80 miljoner som sparades in genom nedläggning av ALI, arbetslivsinstitutet, ”försvunnit” eller åtminstone inte återfinns som medel till forskning. När det gäller den lagda budgeten betonar gärna Lars Leijonborg att han ser det som en uppgift att stärka humaniora. – Då för ett år sedan, i samband med Muhammedkarikatyrerna blev det ju plötsligt efterfrågan på professorer och docenter i religionsvetenskap, det behövs i högsta grad en levande humanism. Skämtar gärna Förutom en forskningsproposition väntar två andra i sammanhanget väsentliga dokument, Ann Numhauser-Hennings utredning om universitetens tjänstestrukturer och Dan Brändströms utredning om nya modeller för anslag och finansiering. Frågorna som ställs i den sistnämnda utredningen är bland annat om också en del av direktanslagen ska kunna sökas i konkurrens och hur i så fall en sådan konkurrensutsättning kan se ut. – Mycket är upphängt på Dan Brändströms utredning, upprepar Lars Leijonborg. – Man får ge sig till tåls till oktober, när den Dan kommer. Ja, Leijonborg uttrycker sig gärna skämtsamt, så gör också somliga andra inom alliansen. Och de är inte alltid så sams och snälla mot varandra, som mediebilderna gör gällande. Brändströms och Numhauser-Hennings utredningar, liksom det faktum att statssekreteraren Peter Honeth, tidigare universitetsdirektör i Lund, anses ha mycket makt i departementet, har givit upphov till följande skämt som kan höras både i regeringskansliet och i alliansens riksdagsmajoritet: ”Leijonborg avpolitiserar inte bara universitetsstyrelserna, han har till och med avpolitiserat departementet.”