Bland mina trevligaste arbetsuppgifter finns besök på olika lärosäten i samband med medlems- eller årsmöten. Jag får träffa medlemmar på olika sorters lärosäten – jag var nyligen i Örebro och Halmstad, och nu väntar Göteborg (31/1), Stockholm (20/2) och Jönköping (13/3). Dessa besök stärker min uppfattning att högskolesystemet är långt mer heterogent än man kan tro när man, numera allt oftare, hör talet om vikten av profilering. Lärosätena skiljer sig betydligt från varandra, och det är av godo för kvaliteten. Ett litet land som Sverige har inte råd att klona utbildningar utan måste försöka se till att det finns mångfald genom olika specialiteter.
MEN MÅNGFALD i specialisering får inte förväxlas med behovet av likhet i andra sammanhang. Varningsklockor ringer när man hör talas om ökat lokalt självstyre och färre regleringar i högskolelag och -förordning. För att trygga kvaliteten i utbildning och forskning krävs rörlighet mellan olika lärosäten, och då kan inte lärosätena ha olika anställningsprocedurer. Det är omöjligt att hävda akademisk frihet och akademisk kvalitet om man inför förenklade anställningsprocedurer utan granskning av utomstående sakkunniga. Ofta förespråkas sådana system med hänvisning till den utdragna proceduren, men ingen tidsvinst i världen kan motivera försämrad rättssäkerhet och försämrad kvalitetsgranskning. Därför bör anställningsproceduren även framgent regleras i högskoleförordningen och innehålla krav på externa sakkunniga. De möjliga anställningarna för lärare/forskare bör inte utökas med fler än de som idag finns.
Det är också viktigt att det av förordningen framgår att undervisning och forskning ska ingå i samtliga universitetslärares arbetsuppgifter – en viktig garanti för utbildning på vetenskaplig grund.
NÄR DET GÄLLER STYRNINGEN av universitet och högskolor finns det rent av skäl att kräva ökad styrning jämfört med idag. Den nu gällande högskolelagen föreskriver att universitet och högskolor med vetenskapsområde ska ha fakultetsnämnder, det vill säga forskningen ska styras via kollegialt valda organ. Anders Stening föreslog i en utredning härom året att dessa nämnders ansvar för grundutbildningen också bör kodifieras i lagstiftningen och inte bara vara praxis – vilket nu är fallet. Men det finns inget skäl att denna reglering bara ska gälla lärosäten med universitetsstatus eller vetenskapsområde. Tvärtom bör de kollegiala styrorganen införas på alla lärosäten och ha fullt ansvar för grundutbildningen och forskningen.
Det är ett oskick att så inte är fallet på alla lärosäten, att det rent av finns högskolor där rektor ensam beslutar om fördelning av grundutbildningsmedel. Sådana lokala variationer i styrningen är inte av godo för den akademiska kvaliteten och den akademiska friheten.
GIT CLAESSON-PIPPING
Förbundsdirektör i SULF
