Fellow Nobel laureates, colleagues, ladies and gentlemen … det är en stor ära för mig och naturligtvis för hela den svenska forskningsvärlden att Nobelkommittéen äntligen, efter många års väntan, valt att utse en svensk forskare till mottagare för den internationella forskningsvärldens mest prestigefyllda pris.
Naturligtvis hade jag inte kunnat få detta pris om jag inte hela tiden, oförtrutet, backats upp av ett effektivt, ja nästan skoningslöst teamwork. Ett teamwork av den modell, som numera omhuldas på de flesta, eller rent av alla, svenska universitet. Man skulle faktiskt kunna kalla detta teamwork för ”den svenska modellen”, och denna modell har nu äntligen fått sitt välförtjänta internationella erkännande.
Jag vill därför tacka några av dem som gjort detta möjligt.
Universitetsledningen, som genom näst intill årliga omorganisationer av fakulteter, institutioner, avdelningar, kärnområden, enheter och så vidare, bidragit till att jag fått sällsynt god övning i sammanträdesteknik med därpå följande träning i att utforma dokument om verksamhetens kvalitet, strategi och visioner.
Fakultetsledningen, som genom omfattande rationalisering av de administrativa funktionerna, medverkat till att jag numera är en baddare på att skriva reseräkningar, läsa (och nästan förstå) Aggresso-utdrag, attestera Baltzar-fakturor, sätta ihop budgetar, göra bokslut (ok, det var skryt men kanske nästa år?) och fylla i allehanda blanketter.
Intstitutionsledningen, som genom rationalisering av diverse teknisk personal, aktivt bidragit till min ökade fysiska friskvård med sysslor inom exempelvis postdistribution, personalkök, avfallshantering och skötsel av växtmaterial inne (krukväxter) och ute (presumtivt forskningsmaterial).
Studierektor, som insett mitt stora behov av kontakter med studenterna och därför höjt min undervisningsskyldighet nästan årligen.
Utbildningsminister och forskningsfinansiärer, som framsynt bidragit till en forskningspolitik där Sveriges professorer, om än tillsatta på vetenskapliga meriter, naturligtvis inte kan förutsättas vara kapabla att verkligen utföra forskning utan i stället bör betraktas som resurspersoner, lediga att utföra alla ovannämnda sysslor.
SLUTLIGEN VILL JAG naturligtvis tacka Nobelkommittéen för sitt framsynta beslut att inrätta ett nytt pris i ämnet ’vetenskaplig mediokritet’, ett pris vars första mottagare jag är stolt att vara, både på mina egna vägnar men, framför allt – på hela den svenska forskningsvärldens vägnar!
HILDE NYBOM
professor, nydöpta enheten ”Växtförädling, Hortikultur”
inom helt nya kärnområdet ”Växtförädling och Bioteknik”
inom 3 år gamla LTJ-fakulteten (heter den visst, för det var ju den förra som hette JLT?) inom SLU (som tydligen fortfarande ska heta så, även om senaste utredningsförslaget förordade ”Det Gröna Universitetet” och även ”Life Science University” använts ibland).
