Riksdagsval, en ny majoritet och plötsligt beskedet: Arbetslivsinstitutet läggs ned.
I motioner före valet föreslog Alliansen halverad budget för ALI 2007 och utplaning till 2009. Det skulle gjort en rimlig övergång till annan verksamhet möjlig. Men nu ska det vara snabbnedläggning på sex månader. Ingen utredning och analys, ingen plan för omstrukturering, nedläggning rakt upp och ned. Motiveringen? Beslutsraderna är få, men riksdagsdebatten i slutet av november fyller i. ”Institutets skrifter läses ändå bara av socialdemokrater” anför Carl B Hamilton och Wolodarski kompletterar i DN med att efter valkampanjen där alliansen lagt sig så nära (s) som möjligt så gäller det nu att ”göra Sverige mer borgerligt”.
HAR DET NÅGONSIN sedan demokratins genombrott förekommit en sådan ideologisering i behandlingen av forskning i Sverige? Vilka argument kommer en framtida regim av annan färg att nu kunna använda? Ett annat skäl som förekommit är bristande vetenskaplig kvalitet. Visst har det varit åtskilliga svaga alster från ALI, men debatten ger bara en del av verkligheten. Ulf Sandströms noggranna bibliometriska utvärdering lyfter fram en betydligt mer sammansatt och nyanserad bild (se www.forskningspolitik.se).
OCH HANDEN PÅ hjärtat, kommer det inte ut en del svaga publikationer också från våra universitetsinstitutioner, utan att man för den skull föreslår nedläggning och massuppsägning.
Det naturliga är här att diskutera förbättrad styrning och konkurrensutsättning. Inte minst inom industrin finns nu en betydande oro för att den starka forskningsprofil och kompetens Sverige byggt upp inom arbetsmiljöområdet slås sönder, vilket skadar industrins konkurrenskraft, just när man även internationellt fått upp ögonen för bland annat belastningsskadornas kostnader (”Industrin vill ha kvar Arbetslivsinstitutet” Ny Teknik 061206).
Men på ALI får tjugo professorer och ett antal andra forskare, doktorander och administrativ personal sparken. Forskarna får inte ens chansen att under uppsägningstiden söka anslag eftersom de nu inte längre har någon institutionell tillhörighet. För professorerna gränsar det till yrkesförbud då det knappast finns några lediga stolar som universiteten tillhandahåller utan finansiering. Anställningstrygghet för professorer handlar inte om att stödja särskilt ömmande fall, utan om en av grundbultarna för att upprätthålla autonomi och integritet inom forskningen, oberoende av politiska vindväxlingar.
SOM MÅNGÅRIG medlem hade jag förväntningar på SACO:s insatser. Att mobilisera, kräva utredning, analys, genomgång av institutets problem, utveckling av olika alternativ. Visst fanns brister i institutets styrning och myndighetsroll. Men det skulle kunna lösas tämligen lätt med en omorganisering, till exempel överflyttning till universiteten för att forskarna sedan skulle söka medel i konkurrens. Om SACO verkligen drivit detta är det en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. Det man sett utåt är tystnad och passivitet. Nu är det väldigt sent, men pågår samtidigt viktiga initiativ för att rädda så mycket som möjligt av det värdefulla i ALI:s forskning och biblioteksresurser över till lämpliga högskolor. Men för att det ska bli verklighet måste staten skjuta till medel. SACO-ledningen har en chans att rädda hedern och delar av ALI-forskningen genom att ge detta arbete största möjliga interna och externa, publika stöd.
CHRISTIAN BERGGREN
professor
Institutionen för ekonomisk
och industriell utveckling
Linköpings universitet
