Göran Blomqvist menar att debatten om högre utbildning och forskning ”har nyktrat till”, men att politiker fortfarande ger uttryck för en egendomlig kombination av resultathungrig förväntan och misstro.
En misstro som kan sägas vara ömsesidig, liksom förväntningarna.
Att lämna SULF för att bli vd i Riksbankens Jubileumsfond skulle kunna beskrivas som att lämna resursbristernas mer eller mindre politiskt relaterade problematik.
Att i stället för att hantera och parera hur SULF-medlemmar påverkas av krympande anslag och osäkert löneutrymme nu kunna ”ge bort” pengar. Till SULF-medlemmar och andra. Utan omväg över förhandling och lönerörelse.
– Visst är det trevligt att få göra något så entydigt positivt, säger Göran Blomqvist som alltså avgår som förbundsdirektör i SULF för att från 1 januari bli vd i Riksbankens Jubileumsfond.
Fonden, Riksbanken eller RJ blir ofta förkortningarna när man talar om den ”privaträttsliga stiftelse” som skapades inför att Riksbanken, Riksens Ständers Bank, skulle fira 300-årsjubileum 1968.
Det var 1962 som Riksbanksfullmäktige beslutade att reservera ”en ansenlig del” av bankens överskott ”till främjande av ett angeläget nationellt ändamål”. Ändamålet blev forskning och penningsumman nog så ”ansenlig”, 250 miljoner. Vilket 1962 kunde jämföras med att de totala anslagen till forskningsråden för budgetåret 1962/1963 var 20 miljoner. Idag har summan växt, bara utdelningen är 330 miljoner årligen.
– Ja, fonden är ju en av de största forskningsfinansiärerna för humaniora och samhällsvetenskap, konstaterar Göran Blomqvist.
Inte långt från SULF
Jag träffar honom i RJ:s relativt nyligen förvärvade fastighet, vid Kungsträdgården i centrala Stockholm.
Geografiskt är det inte långt från SULF:s lokaler i Gamla Stan, men i andra avseenden låg en flytt från början inte alls nära till hands för Göran Blomqvist:
– När jag läste annonsen förra året tänkte jag att det skulle bli intressant att se vem som fick vd-jobbet på fonden, säger han som var helt säker på att det skulle bli någon ”professor eller dekan”.
När han själv blev uppmanad att söka tvekade han dock inte, en av Göran Blomqvists käpphästar och fasta övertygelser är att det alltid är utvecklande att söka nya jobb och genomgå den sortens processer.
Han tycker också att vägen från SULF till RJ, som process, påminde om när han 1 januari 2001 lämnade Lunds universitet och kanslichefsskapet vid HT-området (humaniora och teologi) för att bli förbundsdirektör vid SULF.
Till Lund hade han kommit på 1970-talet, uppmuntrad bland annat av en av sina lärare på universitetsfilialen i Växjö, professorn i historia och Vasaättsbiografen Lars Olof Larsson.
I Lund blev Göran Blomqvist snabbt ”indragen” som amanuens och assistent, doktorsavhandlingen tog tid, ”men den blev åtminstone färdig”. Ämnet var statens inflytande på universiteten, den akademiska friheten under perioden 1820 och 1920.
Klassresenär
Följer vi Göran Blomqvist till tiden före Lund finns rötterna i lilla småländska Åseda och därefter Smedby, utanför Kalmar. Ingen i familjen hade ”läst vidare”, Göran Blomqvist är alltså, precis som Dan Brändström, en av de inte så få så kallade klassresenärer som i dag återfinns på inflytelserika poster inom högre utbildning och forskning.
”Klassresenärerna” kan sägas vara en produkt av den samhällsomställning, från jordbruk till industri, från ruralt till urbant, som skedde på 1940-talet. En omställning som matchades av omfattande satsningar på utbildning och forskning.
– Både Ingvar Carlsson och Bengt Westerberg har talat om detta, att Sverige nu befinner sig i samma situation som på 1940-talet.
Därmed inte givet att jämförbar investering i utbildning och forskning sker idag.
Forskarutbildningen expanderat
Under de år Göran Blomqvist har varit verksam vid SULF har expansionen inom grundutbildningen avtagit, medan forskarutbildningen har expanderat.
– Forskningsutbildningsreformen har varit en stor ansträngning för hela systemet, vad man kan kalla ”seniorforskning” har inte kunnat utvecklas och mot slutet av min period vid SULF ökade också arbetslösheten bland forskare.
– Retoriken om forskningens betydelse har inte hållit jämna steg med pris- och löneutvecklingen, konstaterar Göran Blomqvist som pekar på Irland.
På Irland har politikerna insett att universiteten har utbildat lite snabbare och lite flera än man förmått ta emot och utifrån det valt strategin att staten går in och kompenserar under en övergångsperiod.
När det gäller Sverige ser Göran Blomqvist en paradox: De senaste tio åren har politiker och andra talat alltmer om forskningen som motor i utvecklingen.
– Paradoxen är att samtidigt som man tilltror forskningen så mycket, så måste forskarna mer och mer ”söka i konkurrens”, politiker litar inte riktigt på forskarvärlden.
Ömsesidig misstro
Och misstron är ömsesidig, eftersom man inom högre utbildning och forskning inte känner igen politikernas verklighetsbeskrivning.
– Vi rider i dag på gamla investeringar, det tar lång tid innan det verkligen slår igenom, att vi har problem.
Han menar att det var i början av 2000-talet som man, inom den högre utbildningen, fick känna av effekterna av 90-talskrisen och de offentliga nedskärningarna.
– Idag märks också att unga studenter har lyssnat till talet om akademikerarbetslöshet, även om studentantalet också alltid kan förklaras demografiskt, hur boom avlöses av nedgång i kullarna, säger Göran Blomqvist som, apropå demografi, menar att det borde bli lediga befattningar på grund av 40-talisternas pensionsavgångar.
Befattningar som förutsätter resurser. Staten måste rekrytera mycket nytt folk, lönespiralen vrider uppåt. Och det blir inte bara en omfattande, utan sannolikt också en tuff avtalsrörelse 2007.
Förväntingarnas tid
När intervjun görs, ganska exakt två månader efter valet, kan man säga att det är de forskningspolitiska förväntningarnas tid.
– Det vore klokt om regeringen visar sig och gör vissa tydliga insatser, som för postdoktorander. Man måste vara lite proaktiv.
Enligt Göran Blomqvist är inte föga proaktiva politiker ”enda bekymret”, utan också allmän övertro på rörlighet.
– Men 40 procent av universitetslärarna kan inte ha lösa anställningsformer! Dom unga ställer inte upp på samma sätt som 40- och 50-talisterna, unga betraktar forskning och utbildning som vanliga arbeten, inställningen att det är ett kall har förändrats.
Han minns, apropå ungas sysselsättning, sitt första doktorandseminarium i Lund, för professor Birgitta Odén.
– Hon sade att vi alla var mycket välkomna, men att kanske ingen av oss skulle komma att vara kvar vid universitet.
I dag är situationen i än högre grad att unga humanister måste räkna med att ”arbeta med annat”. Göran Blomqvist understryker att detta inte ska ses som negativt.
Att från början välja att arbeta med något annat är en helt annan sak än det som Göran Blomqvist haft att hantera inom SULF, nämligen de som blir uppsagda efter många tjänsteår:
– Det blir en livskris, eftersom det är människor med en mycket stark identitet i sina yrken. Och med ytterst få undantag blir de ju inte heller uppsagda för att de har gjort ett dåligt arbete, utan på grund av urholkningen av anslag.
Han är nöjd med att medlemsantalet har ökat under ”hans” år på SULF, internt med att kansliet utökats och att man förbättrat den utåtriktade informationen.
– Vi har också lagt mycket tid på att ge lokala fackliga företrädare utbildning och på att hjälpa människor vidare.
Program lämplig stödform
När det gäller det nya uppdraget och Riksbankens jubileumsfond ser han det som väsentligt att genom fonden kunna ge kulturvetenskaplig forskning större uppmärksamhet.
Han tror på program som en lämplig stödform och vill fortsätta att stärka svensk hum-sam-forskning i ett internationellt perspektiv:
– Det kanske inte är så mycket av den som publiceras utomlands, men det råder ingen tvekan om att de svenska forskarna tar till sig internationell forskning. Men kontakten med omvärlden kan förbättras och vi ska tillsammans med STINT ge ett tyngre stöd till översättning av svensk forskning.
Till skillnad från andra stiftelser och forskningsfinansiärer arbetar RJ med ett ”evighetsperspektiv”, det har aldrig varit tal om att ”tömma kassakistorna” för att göra gigantiska få-gångssatsningar.
Han beskriver fonden som en försiktig, konservativ förvaltare, som också ska vara en pådrivande understödjare.
– Det som skiljer RJ från andra finansiärer är tillgängligheten. Internt säger vi att vi är som en stor, öppen postlåda, man ska också kunna höra av sig och få handfasta råd, inte bara skicka in ansökningar och få (eller inte få) pengar.
Och när det finns mycket pengar att hämta finns garanterat också ”externa” synpunkter, som på RJ:s prioriteringar.
I takt med krympande statliga anslag har ju också söktrycket ökat hos andra forskningsfinansiärer.
Kvalitet i ungdomsskolan
På frågan vad Göran Blomqvist själv ser som det mest väsentliga för framtiden väljer han ett svar som varken är relaterat till SULF eller RJ:
– Ska man välja en enda åtgärd är den mest viktiga politiska investeringen att se till att få bra kvalitet i ungdomsskolan.
Han ser också, trots allt, den forskningspolitiska framtiden an med tillförsikt och beskriver sig som optimist:
– På SULF brukade jag säga att det kanske inte alltid går att lösa problem på det sätt någon förväntar sig, men någon godtagbar lösning blir det alltid.
MARIE LOUISE SAMUELSSON
