Inom högskolan är andelen visstidsanställningar mycket högre än inom andra sektorer av arbetsmarknaden. Den undersökning som gjordes av lokalföreningen i Lund (P. Osbeck och K. Warfvinge, 2003) visade att nära 40 procent av de disputerade lärarna och forskarna vid Lunds universitet var visstidsanställda och att de varit det i medeltal sju år efter disputationen. Bland kvinnor var andelen särskilt hög, nära hälften. Situationen i Lund utgör inget undantag tvärtom speglar den tämligen väl arbetsförhållandena inom högskolan. Det finns ingen ursäkt för dessa missförhållanden.
Ibland hävdas att högskolans situation skulle vara speciell på grund av det stora beroendet av så kallad extern finansiering och att de externa anslagen inte skulle kunna utgöra grund för tillsvidareförordnanden. Då bortser man ifrån att ett normalt företag till närmare 100 procent är beroende av externa inkomstkällor. Vad är det som får lärosätena att tro att alla de lärare som år efter år lyckats dra in externa medel helt plötsligt skulle misslyckas med det? Vore det inte rimligare att se hur mycket arbetskraft man behövt under de senaste åren och dimensionera personalen efter de antaganden man gör om nästa års totala budget i stället för bara grundutbildningsbudgeten.
KAN INTE UNIVERSITET och högskolor erbjuda unga forskare bättre villkor än de gör idag då kommer man att förlora kampen om de bästa krafterna allt eftersom temperaturen stiger på arbetsmarknaden. Det är en grupp utomordentligt kvalificerade individer med minst 20 års utbildning bakom sig. De kan inte rimligtvis förväntas hålla till godo med en anställning som håller dem i ständigt återkommande ovisshet om hur de ska kunna betala till exempel räntorna på familjens bostadslån. Ingen annan seriös arbetsgivare skulle ens reflektera över att försöka rekrytera individer ur denna kategori med sådana villkor.
Det är därför en ödesfråga för den svenska högskolan den som Befattningsutredningen nu bearbetar. Till den 17 november nästa år ska utredningen lämna förlag till en ny anställningsstruktur inom högskolan ”för att uppnå en fungerande och sammanhållen meriterings- och karriärväg för såväl kvinnor som män vid universitet och högskolor och i relation till omgivande samhälle.”
FRÅN SULF:S SIDA kommer vi att nära följa utredningens arbete. Vår ståndpunkt är klar. Högskolan måste erbjuda en transparent och rimligt förutsägbar karriär för universitetslärare och forskare och missbruket av visstidsanställningar måste stoppas. Den första anställningen efter doktorsexamen kan visserligen tänkas vara en visstidsanställning i huvudsak för forskning men i så fall för högst två år. Denna den första postdoktorala anställningen ska erbjuda lovande unga forskare en möjlighet att söka sig till den miljö där de ges de bästa förutsättningarna att utvecklas till självständiga forskare. Det är därför viktigt att goda forskarämnen från alla discipliner ges reella möjligheter att konkurrera om postdoktorala anställningar i de miljöer som erbjuder de bästa möjligheterna. Ett ”förenklat anställningsförfarande” (som till exempel föreslogs av forskarutbildningsutredningen) skulle här kunna bli förödande eftersom det skulle riskera att gynna de som redan är ”kända” vid ett visst lärosäte.
Efter de inledande två åren måste karriären kunna överblickas. Det är nu valet ska träffas mellan en fortsatt karriär inom högskolan eller verksamhet utanför. På den nivån måste lärosätena i normalfallet erbjuda tillsvidareanställning eller möjligen en visstidsanställning med säker befordran till en anställning tills vidare vid tillräcklig (och i förväg tydligt definierad) framgång i anställningen. An-
nars är inget vunnet. Idag förlorar vi många goda unga forskare för att framtidsutsikterna saknas eller är svåra att överblicka, och möjligheten att själv påverka framtiden är obefintlig. Högskolan kan inte som nu fortsätta att stapla visstidsanställningar på varandra. Det är en fråga om kvalitet – och om överlevnad.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
