Högskoleförordningen, HF, 4:13§ lyder: ”En adjunkt som är anställd tillsvidare vid en högskola får befordras till lektor även om behörighetskraven inte är uppfyllda. Det gäller dock bara om adjunkten har visat särskild pedagogisk skicklighet eller särskild skicklighet att utveckla och leda verksamhet och personal vid högskolan eller visat särskild förmåga att samverka med omgivande samhället”.
Artikeln ”Svårt för adjunkt att bli befordrad” i Universitetsläraren 17/2006 om Lars Lassinantti från Luleå tekniska universitet, LTU, förstärker mitt intryck att HF 4:13§ har blivit befordringssystemets sorgebarn. Eftersom dess tillämpning verkar andas godtycklighet bör den på något sätt förtydligas på riksnivå. Ingen kan bestrida adjunkterna rätt till lika behandling över lärosätes- och fakultetsgränser. Detta framför allt med tanke på att avslag på ansökan för befordran av adjunkt till lektor med hänvisning till HF 4:13§ inte kan överklagas. Olika tolkningar vid olika lärosäten och fakulteter sprider frustration, eftergivenhet och dåligt arbetsklimat för de berörda adjunktskategorierna.
TYDLIGEN SPRETAR tolkningen av HF 4:13§ inom högskolan åt olika håll. En jämförelse av kriterierna vid filosofiska fakulteten, FilFak, vid LTU och humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet, HumFak, GU, är ett konkret exempel på detta. Som ledamot i HumFak vid GU under åren 2000–2003 har jag följt tolkningen av HF 4:13§ på nära håll. Dessutom har jag under åren 2000–2005 ansökt om befordran till lektor med hänvisning till pedagogisk skicklighet tre gånger (med nyförvärvade meriter varje gång), men bemötts av ett orubbat ”nej”. Förutom 120 poäng inom forskarutbildningen har utveckling av nya kurser upp till kandidatnivå i ämnet (hebreiska), universitetets individuella pedagogiska pris (1999), ett omfattande läromedelspaket (två böcker, sammanlagt 823 sidor med tillhörande ljud-cd: Studentlitteratur 2000) och en referee-behandlad lärobok på engelska (375 sidor: Cambridge University Press 2005) inte räckt för befordran.
Vid FilFak/LTU ansåg man att innebörden av koden ”särskild förmåga/skicklighet” i HF 4:13§ är ”att den sökande avsatt varaktiga spår som finns kvar när han slutat sin verksamhet”. Det är mycket möjligt att med denna tolkning till hands skulle mina meriter berättiga mig till befordran vid LTU. Vid HumFak/GU (2001-10-18, ärende 14) jämställdes däremot detta centrala begrepp med formell vetenskaplig kompetens: ”För att kunna anses besitta särskild skicklighet menas i detta sammanhang att den sökande har uppvisat breda och gedigna kunskaper inom sitt ämnesområde, forskningsbaserad ämneskompetens. I normalfallet föreligger krav på en vetenskaplig aktivitet på en nivå motsvarande licentiatexamen (min kursivering). Som stöd för beslutet åberopade nämnden högskolelagen, kapitel 1, paragraf 3, enligt vilken ”verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning”.
JAG RESERVERADE MIG mot detta beslut. I HF 4:13§ talas det i klartext om avsaknad av formell vetenskaplig behörighet, om fall där ”behörighetskraven inte är uppfyllda”. Denna paragraf, påpekade jag, är i linje med regeringens strävan efter mångfald, bredd och pedagogisk förnyelse i morgondagens öppna högskola. I morgondagens öppna högskola är lektorskompetens med tyngdpunkt på annan skicklighet än den vedertagna vetenskapliga också av värde. HF 4:13§ ger i dessa tre undantagsfall utrymme för lektorskompetens med tyngdpunkt på annat än den vedertagna vetenskapliga kompetensen.
I MIN SKRIFTLIGA reservation skrev jag: ”Fakultetsnämnden har valt en orimlig, rentav felaktig tolkning av HF 4:13§. Krav på formell vetenskaplig kompetens är inte på sin plats för någon av de tre adjunktskategorier som är nämnda i HF 4:13§. Här görs undantag från kravet på formell vetenskaplig kompetens ungefär på samma sätt som hedersdoktorer är befriade från formella vetenskapliga krav […]. Med detta beslut har nämnden visat en konventionell hållning som värnar om en föråldrad syn enligt vilken pedagogiken (och övriga typer av skicklighet nämnda i HF 4:13) rangordnas som andra klassens skicklighet, underordnad den vetenskapliga, och detta till och med i undantagsfall. Därmed har nämnden valt, enligt min åsikt, att bortse från paragraf 13:s såväl bokstav som anda. Nämnden borde ha konsulterat universitetets jurister innan beslut togs.”
TYDLIGEN AVNJUTS befordringssystemets sötma inte av alla lärarkategorier.
HF 4:13§, befordringssystemets sorgebarn, bör förtydligas på riksnivå för att främja känslan av rättvisa och skapa ett gott arbetsklimat för adjunktkåren vid landets lärosäten.
NAVA BERGMAN
adjunkt i hebreiska, GU
