Nu börjar också Sverige få alltfler konstdoktorer

De tre första doktorerna i fri konst disputerade vid Malmö konsthögskola i september. – Det är en del i en internationell utveckling som Sverige kommit in i ganska sent, säger Torsten Kälvemark, ordförande i Vetenskapsrådets arbetsgrupp för konstnärlig forskning och utveckling.

Mats Leiderstam, en av de tre nydisputerade, säger att avhandlingsarbetet varit oerhört intressant.
– När jag arbetat i det här sammanhanget har jag kunnat koncentrera mig och gå ner djupare i min egen problematik och arbeta på ett sätt som jag inte skulle gjort annars. Det är kanske inte ett arbetssätt jag kommer att behålla resten av min framtid, men det har präglat mig och jag har fått nya sätt att förhålla mig och nya sätt att arbeta.
Matts Leiderstam är etablerad konstnär och ställer ut mycket internationellt.
Han nämner speciellt utställningen Grand Tour som visats i Magasin 3 i Stockholm, Dundee i Skottland, i Göteborg och i Liechtenstein.
Han har också varit professor vid konsthögskolan i Malmö 1997–2001.

Avhandling som utställning
Själva avhandlingen är inte tryckt, den ligger på webben (www.seeandseen.net) och finns som cd-rom. I samband med disputationen fanns den också som utställning på Lunds konsthall.
– Om man översätter är titeln Se och bli sedd – att se landskap genom konstnärlig praktik. Jag har tittat närmare på landskap och landskapsbild, framförallt i relation till en målning av 1600-talskonstnären Claude Lorrain. Från början hade jag utgångsfrågan om det fanns ett nytt sätt att betrakta landskap idag och om det förändrade vårt sätt att se de här 1600-talslandskapen. Det är en fråga som jag inte riktigt kan besvara. Jag har inte vetenskapligt undersökt frågan men jag rör mig runt den på olika sätt.
Matts Leiderstam har använt en rad metoder för sin undersökning, bland annat har han kopierat Lorrains målning på plats och fotograferat verkliga landskap. ”Jag har trätt in i olika roller – kopistens, turistens, konsthistorikerns – och använt dessa som ’rutiner för betraktande’.”, skriver han i ett pressmeddelande om utställningen i Lunds konsthall.

Hur skiljer sig avhandlingsarbetet från ditt vanliga konstnärliga arbete?
– Den stora skillnaden är att i min vanliga konstnärliga praktik behöver jag inte visa hur jag kommit fram till den visuella formen. Normalt skriver jag inte som konstnär. Det andra är att jag ställt en specifik fråga som jag koncentrerat mig kring, som man brukar göra vid forskning och arbetat utifrån den inom den akademiska kontexten, vilket man inte gör som konstnär.

Skillnader mellan avhandlingar
En del recensenter har varit kritiska.
– De negativa reaktionerna handlar mera om frågan om en konstnär kan doktorera. Men det är stora skillnader också på avhandlingar i traditionell vetenskap. Ser man på en doktorsavhandling som görs av en fysiker eller filosof finns det stora skillnader. Man kan knappast säga att en filosof skulle kunna bevisa någonting. De som protesterar kommer ofta från en konstvetenskaplig grund, och där finns naturligtvis en speciell metod att försvara.

Vad ska du göra härnäst?
– Jag går tillbaka till ateljén. Det kan hända att jag söker en professorstjänst på någon konsthögskola i framtiden, men det är inget som jag planerar just nu.
Gertrud Sandqvist, prefekt vid Konsthögskolan i Malmö, tror att i framtiden kommer det att finnas en akademisk forskarkarriär för konstnärer.

Hoppas på postdoc-tjänster
– Vi hoppas att det kommer att inrättas postdoc-tjänster, det är nästa steg, säger hon.
Hon anser också att disputationen blir meriterande för lärartjänster.
– Det är klart att det är meriterande och också meriterande internationellt.
Disputation kommer däremot inte att bli ett krav för anställning på konsthögskolor.
– Konsthögskolorna är rätt så eniga om att man vill ha kvar möjligheten att anställa konstnärer med andra typer av kompetenser som lärare och handledare. Det är i första hand ett pedagogiskt uppdrag.
Men hon påpekar att det kommer att finnas en forskningsanknytning på konsthögskolorna.
– Det är något som är väldigt glädjande och intressant och öppnar för fördjupning för den enskilda konstnären, det kanske är det absolut viktigaste. Men det är också en möjlighet för konstnärer att delta i interdisciplinära projekt på universiteten, säger hon.

Hur går antagningen till doktorandutbildningen till?
– Man berättar vad man vill undersöka under de här åren, naturligtvis med meriter och dokumentation av ens konstnärliga verksamhet. Vi tittar igenom det och gör ett urval och väljer några stycken som vi intervjuar och så är det som vanligt antagningsnämnd och så vidare.

Finns det metodkurser på utbildningen?
– Konstnärer brukar finna, uppfinna eller låna, de metoder man behöver i respektive konstnärligt projekt. Det sättet att arbeta följer vi så det beror helt på vilken sorts undersökning doktoranderna håller på med, vilken metodik de använder. Därför är det inte relevant att ha metodkurser. Däremot har vi metodseminarier där vi diskuterar vilken sorts metoder de använder. Och läskurser har naturligtvis alla doktorander.
Nu ska en ny omgång doktorander antas i Malmö.
– Vi tror att det blir ett stort söktryck för det finns ett ganska stort internationellt intresse för det här också.

Sverige kommit in senare
Torsten Kälvemark är utredare på Högskoleverket och ordförande i en arbetsgrupp inom Vetenskapsrådet som delar ut pengar till konstnärligt utvecklingsarbete och konstnärlig forskning, Arbetsgruppen för konstnärligt FoU.
– Konstnärer som disputerar är en del av det som internationellt brukar kallas för practice based research, alltså praxis-baserad forskning. Sverige har kommit in lite senare i det här än en del andra länder, säger han.
Han pekar på Storbritannien och Finland, två länder som varit tidigare ute med disputationer inom de konstnärliga områdena.
– Det är inte så många som disputerat i Sverige än, men många är på gång. Totalt finns det omkring 70 doktorander inom de konstnärliga områdena runt om i landet.
Torsten Kälvemark tecknar en bakgrund.
– En utgångspunkt i den internationella diskussionen är att konsten är en kunskapskälla vid sidan om andra. Därför är det viktigt att reflektera över vad som händer i den konstnärliga verksamheten, i konstnärlig praxis.
Det har gjort att de konstnärliga disputationerna oftast består av två delar.
– När britterna redan för tio år sedan skapade riktlinjer kring detta sa de att en disputation inom praxisbaserad forskning, låt säga på musikområdet, ska bestå av till exempel en komposition eller en serie av konserter och sedan en kommenterande del som dokumenterar själva processen eller tankar och reflektioner kring den.

Hur reagerar vetenskapssamhället?
– Eftersom det handlar om ett helt nytt paradigm är det klart att det finns tveksamheter. Man ser också i andra länder att man ifrågasätter disputationerna, exempelvis i Finland. Det här är någonting annat än traditionell forskning, det är en förening av praxis och reflektion och det är svårt att bedöma det utifrån vanliga vetenskapliga kriterier.

Leder en sådan här doktorsexamen till en ny tjänstestruktur vid de konstnärliga högskolorna?
– Det är mera oklart. För mig är det hur som helst naturligt att det är den konstnärliga skickligheten som alltid ska vara den främsta befordringsgrunden, säger Torsten Kälvemark.

Söker sin egen form
Jana Hejzlar är utredare vid Högskoleverket och projektledare för den pågående utvärderingen av konstnärliga utbildningar. Hon anser att man måste skilja på forskarutbildning i de traditionella universitetsämnena och konstnärlig doktorandutbildning som är ny, praxisbaserad och som fortfarande söker finna sin egen form.
– Det är alltså olyckligt om konsthögskolorna själva bidrar till att försöka att stöpa in den konstnärliga doktorandutbildningen i de traditionella ämnenas kostym genom att bland annat utfärda den missvisande titeln filosofie doktor. Varför inte använda den finska modellen där man disputerar som doktor i fri konst eller till exempel i jazz?

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv