En junior forskare är ung i det akademiska systemet och har ingen fast anställning som lektor eller professor. Den forskningsmässiga erfarenheten och inte den biologiska åldern avgör. Majoriteten av svensk forskning och undervisning bedrivs idag av juniora forskare. Ändå är deras anställningsformer otrygga och oacceptabla. Detta utarmar forskarkåren och långsiktigt riskeras kvaliteten på svensk forskning.
Som nyetablerad forskare driver den juniore forskaren ett litet, ofta egenfinansierat forskningsprojekt, den lilla jollen. Besättningen är rekryterad med och begränsas av de externa medel som den juniore forskaren dragit in. Seglatsens framgång påverkas av mängden kobbar och skär i farvattnet, det vill säga råd som stjälper, särbehandling på grund av kön och utbildning, begränsad tid för forskning och så vidare.
DEN JUNIORE SKEPPAREN försöker styra jollen med entusiasm förbi hinder som plötsligt och oanat uppenbarar sig. Borde alla forskare genomgå Skepparexamen för att undvika oväntade grundstötningar? I värsta fall springer jollen läck och går under; en nystartad forskarkarriär har därmed fått ett abrupt slut. Alternativt måste besättningen hoppa av innan färden är över – som en direkt konsekvens av att de externa anslagen tryter.
Det omkringliggande samhället uppfattar att universiteten avlönar sin personal ”tillsvidare”. De speciallösningar som finns på temat ”tidsbegränsad anställning” kan ingen utanför akademin i sin vildaste fantasi tro existerar. Staten borde aktivt bidra till en förändring. Kan vi hoppas att de nya kvastarna i Stockholm kan sopa bort delar av de inbyggda problem som akademin har? Se över hur juniora forskare kan finansieras på ett sätt som är i linje med den långa utbildning dessa personer har och även de pengar staten investerat i deras forskarutbildning.
DÄRUTÖVER BÖR ett mentorskapsprogram ge goda vinster för akademin. Mentorn fungerar som en lots för att underlätta jollens färd på okända vatten. Mentorn har kryssat länge i akademiska farvatten och kan varna för kobbar och skär som kan göra seglatsen osäker. Gör det därför meriterande för seniora forskare att gynna juniora kollegor – låt inte enbart antal examinerade doktorander per forskare vara en merit. Det är stort att kunna visa att man hjälpt fram en person på post-doc nivå! Den föråldrade uppfattningen att juniora forskare utgör en hotbild för seniorer måste bort. Vi arbetar alla inom samma akademi och vår strävan måste vara densamma; att uppfylla lärosätenas två huvuduppgifter som utgörs av undervisning och forskning.
Tillsammans kan juniora och seniora forskare med sina olika erfarenheter ge studenterna den bästa utbildningen. Alla universitetslärare bör få möjlighet att forska och forskningsinstitut utan kontakt med studenter bör minimeras. Att ge studenterna en forskningsnära och därmed intressant och relevant undervisning bör vara det gyllene målet.
OM JOLLEN LYCKAS KRYSSA med full besättning under flera år, är det dags för skepparen att byta till en större båtmodell. Oftast innebär det ett nära samarbete mellan den juniore forskaren och etablerade konstellationer. Den springande punkten är att få delta i dessa – annars kan det vara ännu ett sätt att förhindra jollens fortsatta seglats. Det borde finnas ett uttalat villkor från externa finansiärer att juniora forskare måste beredas plats – ett sätt att även säkra nyrekryteringen och förhindra utarmningen inom svensk forskning. Vi måste planera för att nya forskare kommer efter oss. Vi är alla del i en obruten kedja av forskare som ska förmedla vår kunskap till både nuvarande och framtida studenter och allmänhet.
Navigare necesse est!
ALEXANDRA KRETTEK
docent vid Sahlgrenska Akademin
Götebrogs universitet
