Mats Alvesson diskuterar professionalisering i Universitetsläraren 14/2006. Han ser yrkesgruppers professionaliseringsförsök som uttryck för gruppers orättfärdiga strävan efter en guldkant på tillvaron. Frågor om hur önskvärdheter och nyttigheter faktiskt bör fördelas är oerhört centrala för varje samhälle och bör givetvis diskuteras. Detta gäller också frågan om professionalisering.
På vilket sätt ska yrkesgrupper ges autonomi inom ett område? När ska yrkesgrupper få bygga upp egna system för kunskapsutveckling? Är det när de själva upplever att de behöver det eller är det när andra bestämmer att de får eller inte får? Det viktiga är att kårer löser problem och utför det arbete man ansvarar för på ett bra sätt – låt vara att vad som betraktas som ”bra” varierar, över tid och mellan kontexter.
FORSKNINGSRESULTAT HAR nog inflytande på alla yrkesgrupper. Vetenskapligt baserad hållfastighetslära tar sig fram till snickarna som regler för vilka dimensioner på virket man bör ha i olika sammanhang. Vissa yrkeskårers arbetsinnehåll är dock så beskaffat att de i viss mån måste producera även sin vetenskapliga kunskap själva. Men Alvesson säger att utbildning på vetenskaplig grund tenderar att minska den praktiska yrkeskunskapen. Vet vi något som tyder på detta? Och är det egentligen så konstigt att poliser klagar på att ”de nya inte kan köra bil” eller ”skjuta med pistol”, som Alvesson hävdar? Klagandet sker rimligen inte för att polisers vardagsarbete i särskilt hög grad består av polisjakter. Utan det sker för att jakter är en del av polisidentiteten. Biljakter gör att polisyrket skiljer ut sig från andra yrken.
Att poliser tömmer diskmaskiner, skriver rapporter, väntar på att mötet ska börja, läser förslag till ny policy och så vidare kan man förstås inte lyfta fram, för det gör socialsekreterare, försäkringskassetjänstemän och högskolelärare också. Men nog måste en rad vetenskapliga kunskaper vara relevanta också för poliser. Forskning om förhörsteknik borde tillexempel kunna vara praktisk användbart för poliser. Om alla poliser skolas i förhörsmetoder på bekostnad av indragen skytteträning, så är det ju illa. Men är det så?
YRKESKÅRERS ARBETE bedöms av andra kårer, av kunder, medborgare eller politiker. När det gäller poliser vill man ha snabbare uttryckningar, bättre uppklarandetal, större tillgänglighet, mer förebyggande arbete osv. Men sällan hör man klagomål på att poliser kör för dåligt. Den största andelen polisarbete kräver varken skicklighet i att köra fort eller i att skjuta. I stället krävs skicklighet i internethantering, i narkotikahandelns organisering, i hur fusk i miljöavfallshantering kan ta sig i uttryck och en massa annat – områden som givetvis hela tiden ställer krav på ständig kunskapsutveckling.
Nya former av brottslighet dyker ständigt upp. Omständigheterna under vilka brott begås inom olika områden förändras. System för att hantera kunskap (systematisera, testa och sprida den till de poliser som behöver den) blir nödvändiga. Frågan är om till exempel polisernas system vinner tillräckligt förtroende.
Professionalisering blir ur detta perspektiv ett system för kontroll av en yrkesgrupp, inte ett system för att tillskansa sig guldkanter. Professionalisering innebär att en yrkeskår tar ansvar för kvaliteten i arbetet och för den kunskapsutveckling som är nödvändig. Med professionalisering följer en prövning av kvaliteten av medlemmarnas arbete som görs inom den egna kåren och dess system samt utvecklandet av beprövad erfarenhet och vetenskap. Det är definitivt något annat än att vänta på order eller att vänta på att någon annan yrkesgrupp ska fixa problemen.
NU KAN MAN DOCK FRÅGA SIG hur omfattande professionaliseringssträvanden är i Sverige. Inte är de så kraftiga att man kan uppfatta det som uttryck för ”grandiositet”, som Alvesson skriver. Professionaliseringstrycket kommer snarare i hög grad utifrån och inte från kårmedlemmarna, främst från staten när det gäller välfärdsprofessionerna. Staten ligger på genom utvärderingar, decentraliseringar och utbildningsreformer som bland annat stärker forskningsanknytning av utbildningen.
Uppenbarligen uppfattas professionalisering av statliga aktörer som något som gynnar samhället, medan Alvesson säger att det i hög grad missgynnar samhället.
MYCKET TALAR FÖR ATT man ska förstå professionalisering som införandet av ett självreglerande kontrollsystem för en kårs arbete snarare än som ett verktyg för kårmedlemmar att skapa en kollektiv förflyttning uppåt i den samhälleliga stratifieringen. Alla som köper tjänster av yrkesutövare önskar väl garantier för att de kommer att göra ett bra jobb! Att yrkesutövare i välfärdsstaten arbetar på bästa möjliga sätt, är viktigt för staten, men kanske ännu viktigare för till exempel brottsoffer, sjuka och föräldrar. Om yrkeskårer gör ett bättre jobb när de organiserar sig som professioner, än om de inte gör det, då är det väl intressant för samhället?
Sedan kan man diskutera huruvida ett sådant ansvar ska medföra guldkanter eller inte. Att det inte med automatik gör det visar historien. Läkare i forna öststaterna var i hög grad en profession, men guldkanter var det inte gott om. Den svenska barnmorskekåren lyfts i internationell professionsforskning fram som en kår som lyckats väl i sina professionaliseringssträvanden – men hur hög lön har de?
CAROLA AILI
forskningsledare Tema Arbete i Skolan,
Högskolan Kristianstad
