En månad efter ett parlamentsval lägger en ny regering ner ett kontroversiellt forskningsinstitut och avskedar 400 personer, bland dem flera av landets ledande forskare inom ett viktigt politiskt område. I de många inläggen om Arbetslivsinstitutets nedläggning har den viktigaste principfrågan inte blivit belyst: Ska politiker kunna sparka professorer och andra seniora forskare? Vad sänder det för signaler till forskarsamhället? ALI må ha varit ideologiskt omstritt – men just det gör att principfrågan ställs på sin spets.
Det har aldrig tidigare hänt i Sverige, vad jag vet, att professorer sagts upp kollektivt. Internationellt är det unikt. Ett starkt anställningsskydd för professorer ger dem frihet och tydligt ansvar – vare sig politiker eller GD:ar ska kunna sätta sig på dem.
Forskarnas anställningstrygghet är en viktig integritetsfråga vid universiteten, men i ännu högre grad för sektorsforskningen. Forskningsområdet påverkas via regleringsbrev, men resultaten måste kunna publiceras utan sidoblickar på olika opinioner. Trots att nedläggningen av ALI sägs ske utan ”onda avsikter” har den av en ledarskribent i Dagens Nyheter entusiastiskt beskrivits som ett rent ideologiskt beslut, ett välkommet initiativ som kommer att förändra värderingsklimatet och påverka debatten.
Skadan är skedd – rätt eller fel träffar en kall vind alla sektorsforskningsinstitut, de må syssla med skola, kriminalpolitik, konjunkturen eller miljön. En vänsterregering i framtiden lär få svårare att förklara varför den inte ingriper mot förargliga nationalekonomer.
Naturligtvis måste en regering kunna påverka myndighetsstrukturen, men det är ett beslut som inte får utmana forskningens frihet. Det rimliga är att ALI överförs till universitetsvärlden, där dess framtid beslutas på akademiska kriterier.
CASTEN VON OTTER
professor emeritus vid ALI
