Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt nummer 18-06

18 december, 2006
Universitetsläraren

Alltför ofta reduceras frågan om akademisk frihet till att handla om lärosätenas styrning och om tilldelningen av forskningsmedel. Jag vill ifrågasätta om det verkligen är den akademiska friheten som diskuteras. Snarare rektorernas och professorernas frihet. Det är en forskningens (och i bästa fall) forskningsutbildningens frihet som omhuldas. Grundutbildningsperspektivet lyser med sin frånvaro. Ingen behandlar studenternas akademiska frihet, de är stumma statister i debatten.
Man borde ändra på det. Det är dags att tala om akademisk frihet för studenterna.

MEN FÖRST NÅGOT OM de perspektiv som diskuteras idag. Frågan om hur många i lärosätenas styrelser som ska vara utsedda av regeringen debatteras flitigt. Men det är en partipolitisk, ideologisk fråga, som har att göra med hur man ser på den högre utbildningens roll i samhället. Vem angår akademin? Är akademin något som berör, påverkar och angår alla i samhället? Eller ska det vara en akademisk exklusivitet, där de som saknar doktorshatt inte ska bemöda sig om att delta?
Däremot kan jag inte se hur det påverkar akademins frihet. Det vore väldigt långsökt, och skulle visa på en grav politisk okunnighet, att tro att socialdemokrater och folkpartister i högskolestyrelserna sitter och driver snäv partipolitik mot högskolans eget bästa. Det är rimligare att anta att de agerar som en slags landshövdingar, som en länk mellan lokal och statlig nivå. Jag tror därför inte att till exempel Södertörns högskola missgynnas av att den kloka folkpartisten Karin Pilsäter sitter i dess styrelse. Och för akademins frihet spelar det ingen roll.

EN ANNAN FRÅGA som diskuteras är hur forskningsmedlen ska fördelas. Enligt min åsikt har också det fått en överdriven betydelse i debatten. Att professorer kan ägna mer tid åt sin egen forskning, och mindre åt att fylla i projektansökningsblanketter. Man kan i och för sig tycka att det är rimligt att även höga professorer avkrävs att motivera varför just de ska få en säck skattepengar i knät. Men det är möjligt att dagens arbetsbörda för att få forskningsanslag inte är försvarbar. Icke desto mindre – det har med långsiktighet och effektivitet att göra. Det spelar inte mer än marginellt någon roll för akademins frihet.

VAD ÄR DÅ AKADEMISK FRIHET för studenten? Studenternas akademiska frihet avgörs i mötet mellan studenten och dess lärare eller handledare. Det avgörs i om lärare och handledare har kompetens nog – och vilja – att föra fram en mångfald av akademiska perspektiv i undervisningen. Uppmuntrar de studenten att tänka kritiskt och självständigt, eller hindrar de studenten att angripa problem, göra efterforskningar, skriva uppsatser och examensarbeten ur nya vinklar? Ett sådant perspektiv på akademisk frihet är inte flummigt och abstrakt. Det är tvärtom i hög grad konkret. Och de verkliga hoten mot studenternas akademiska frihet är också de konkreta och lätta att identifiera. Det är knappast på ministernivå – oavsett regering – man ska söka efter bovarna.
Jag ser ett väl avgränsat slagfält där den kanske viktigaste kampen för akademisk frihet står idag och imorgon. Att stå upp för genusforskningens ställning i forskningen, och genusperspektivets ställning i undervisningen. Där borde striden stå.

OCH ÄVEN OM JAG inledningsvis argumenterade för att högskolans styrning inte ska stå i fokus när man talar om akademisk frihet, finns det en aspekt där det trots allt finns en tydlig koppling. Om genusperspektivet ska ha en chans, om akademin inte ska finnas till främst för männen, den halva av befolkningen som i flera decennier varit i minoritet i högskolan, behöver den makthavare som står upp för det. Här är det inte klåfingriga politiker som är hotet, utan akademins grånande ledare, en klan av överhuvuden som på professors nivå till 86 procent består av män.
Därför är en förändring som ger fler kvinnliga rektorer, fler kvinnliga professorer och fler kvinnliga akademiska chefer och ledare ett helt centralt mål för den som på allvar vill värna akademins frihet.

PELLE RÖDIN
vice ordförande för Sveriges
förenade studentkårer

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023