Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Svårt för adjunkt att bli befordrad

Trots att de sakkunniga förordade att Lars Lassinantti skulle befordras till lektor vid Luleå tekniska universitet avslog anställningsnämnden hans ansökan. – Min person är ointressant. Den viktiga frågan är att om man behandlar adjunkter över hela landet på det här sättet så är befordringsreformen meningslös, säger han.

17 december, 2006
Universitetsläraren

Lars Lassinantti är inte disputerad utan åberopar möjligheten att befordras för särskilda pedagogiska, samverkans eller administrativa insatser.
– Vad det hela handlar om är för det första att universitet och högskolor är rädda för att många adjunkter ansöker om befordran och slår därför ifrån sig. För det andra rör det sig om den akademiska inställningen att för att du ska anses värdig ett lektorat ska du ha disputerat. Det handlar om gamla traditioner att inte släppa in en katt bland hermelinerna. Lite av samma uråldriga inställning som att ”är du inte officer får du inte komma in på officersmässen”, säger han.
Lars Lassinantti är adjunkt i redovisning och styrning vid institutionen för industriell ekonomi vid Luleå tekniska universitet, LTU.
Till hans meriter hör licentiatexamen och 85 poäng på doktorandutbildningen, han har presenterat forskningsresultat i flera länder och varit studierektor och linjeföreståndare för ekonomutbildningen.
Dessutom är han lokal ordförande för SACO-S, ledamot av SULF:s förbundsstyrelse och ordförande i SULF:s adjunktssektion, Sveriges Universitetsadjunkters Förening. Han har i många år verkat för adjunkternas kompetensutveckling.
– Jag är inte ensam, tillsammans har vi i adjunktssektionen kämpat ett tiotal år för möjligheten till befordran, säger han.

Befordran förordades
Lars Lassinantti ansökte om befordran till lektor i januari år 2005. Professor Einar Häckner, tidigare ämnesföreträdare och handledare för Lassinanttis licentiatuppsats, förordade i sitt utlåtande befordran. Det gjorde också de två externa sakkunniga, Svante Leijon, universitetslektor och docent vid Göteborgs universitet och Carl Fredriksson, docent och adjungerad professor vid Umeå universitet.
I februari 2006 kom anställningsnämnden vid filosofiska fakulteten med ett första beslut. Nämnden föreslog att Lassinantti skulle komplettera ansökan för att ”övertyga” nämnden.
Han lämnade in en komplettering men fick åter avslag. Rektor återremitterade därefter ärendet till anställningsnämnden som i september 2006 slutligen avslog Lassinanttis ansökan. Beslutet fastställdes av rektor.
Lassinantti har i sin ansökan åberopat alla tre kriterierna för befordran, pedagogisk skicklighet, skicklighet att administrera verksamheten och förmåga att samverka med samhället. Men nämnden nämner bara den tredje uppgiften, att samverka, i sitt beslut.
Anställningsnämnden motiverar sitt beslut med att ”Nämnden har dock inte funnit att Lassinanttis insatser på området varit av sådan art och avsatt sådana spår i universitetets eller det omgivande samhällets verksamhet att de kan anses svara mot det krav på ’särskild förmåga att samverka med det omgivande samhället’ som HF 4 kap 13 § talar om.”
Beslutet refererar till högskoleförordningens formulering:
”En adjunkt som är anställd tills vidare får befordras till lektor även om behörighetskraven inte är uppfyllda. Det gäller dock bara om adjunkten har visat särskild pedagogisk skicklighet eller särskild skicklighet att utveckla och leda verksamhet och personal vid högskolan eller visat särskild förmåga att samverka med det omgivande samhället.”

Tre delar
Anställningsnämndens ordförande professor James P LeBlanc poängterar att nämnden lagt ned mycket tid och möda på att tolka högskoleförordningen, den centrala frågan är vad som menas med ”särskild förmåga”.
– Vad betyder ”särskild” i det här sammanhanget, vilken sorts bevis ska man söka efter som stödjer adjektivet ”särskild”? Vi kom fram till att ”särskild förmåga” betyder att den sökande avsatt varaktiga spår som finns kvar när han slutat sin verksamhet, säger James P LeBlanc.
Han delar upp nämndens överväganden i tre delar.
1. Är det något speciellt i verksamheten som överskrider vad som är normalt
utövande av yrket?
2. Finns det något oberoende bevis från samhället utanför universitetet, finns
det exempelvis några offentliga utmärkelser eller utnämningar?
3. Har det byggts upp något som kommer att överleva den här personens
egen verksamhet? Det kan vara något långsiktigt som byggts upp, inte bara
ackumulerad aktivitet under yrkeslivet.
Att de sakkunniga förordat att Lassinantti skulle befordras har inte fått genomslag i beslutet.
– Naturligtvis tar vi med de sakkunnigas förslag i bedömningen. Men det är bara en del av det vi tar hänsyn till. Vi har främst gått efter om det finns några oberoende bevis på bestående resultat av hans verksamhet.
James P LeBlanc påpekar att nämnden saknat annan vägledning än formuleringen i högskoleförordningen.
– Paragrafen i högskoleförordningen som handlar om ”särskild förmåga” är vad vi har att hålla oss till. Det här är ett relativt nytt område, så det finns inte många historiska fall som man kan titta på för att se om vi ligger i linje med dem. Men jag tror vi håller på att etablera praxis nu med våra beslut, säger James P. LeBlanc.

Rejält förarbete
Professor Einar Häckner, som gjorde den interna bedömningen av Lars Lassinanttis meriter, är kritisk.
– Jag gjorde ett rejält förarbete till mitt utlåtande och har också följt Lassinantti sedan 1992 och sett vad han har gjort. Enligt min bestämda uppfattning var det inte någon tvekan om att han borde befordras till lektor.
Han anser att anställningsnämnden hanterat ärendet felaktigt.
– Inom lagstiftningen finns utrymme och regler för att man ska kunna befordra odisputerade adjunkter. Varför ska då universiteten fatta beslut om en policy som i praktiken innebär att det blir nära nog omöjligt att få befordran?
Einar Häckner anser också att LTU genom det här beslutet ställer högre krav för befordran än åtminstone en del andra lärosäten. Han har i sin utredning gått igenom att antal ärenden med adjunkter som befordrats och funnit att Lassinantti inte har sämre meriter än de.
– Det måste finnas åtminstone någon kilometerlikhet mellan de olika lärosätena när man gör bedömningar. Varför ska det vara så att man har otur och begär att bli befordrad på ett universitet där man satt ribban på ett sätt som inte stämmer med riket i övrigt?

Inte konsekvent
Inte heller vid LTU är de olika bedömningarna konsekventa.
– Det finns några fall till på LTU och när jag läser yttrandena så får jag uppfattningen att Lars Lassinantti är väl så meriterad som andra adjunkter som har befordrats. Så det verkar inte vara konsekvens i den interna policyn heller.
Lars Lassinantti själv kommenterar anställningsnämndens avväganden:
– Jag frågar vem som kan uppfylla kravet att ha satt ”varaktiga spår som finns kvar när han slutat sin verksamhet”?
Han befarar att den praxis som håller på att utarbetas vid lärosätena kommer att bli mycket restriktiv.
– Om alla anställningsnämnder agerar som nämnden i Luleå kan det befaras att många fler adjunkter på våra högskolor och universitet drabbas av rädslan att befordra adjunkter som inte kan uppvisa en doktorsavhandling. Det här är ohållbart, adjunkterna som är den största lärargruppen och sköter det mesta av undervisningen måste ha någon morot.
Vägen att bli lektor utan avhandling är alltså svårframkomlig och i det här fallet framstår den som i stort sett oframkomlig.
– När jag läst anställningsnämndens beslut och motivering till beslutet kommer jag in på tanken att nämnden agerar som Sven Duva i Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner ”Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!”, säger Lars Lassinantti.

PER-OLOF ELIASSON

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023