Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Debatt nummer 17-06

17 december, 2006
Universitetsläraren

Professor Mats Alvesson diskuterade i Universitetsläraren 14/06 utbredningen av jakten på professionalism och status. Han menade att det handlar om makt snarare än kvalitet hos yrkesgrupper med sådana anspråk. Utbildningar till yrken med professionella anspråk utgör ju en betydande del av vår verksamhet i universitet och högskolor. Läraryrket är
till exempel ett sådant med förnyade professionella anspråk och strategier för att höja sin status. Bara den upptar hela femton procent av grundutbildningen.
Vi har mycket starka investerade intressen i att många yrken och verksamheter vill få del av det anseende som professionalism och akademisering bär med sig.
Varje yrkesförbund har också sina intressen i att bland annat stärka de representerade yrkenas ställning på arbetsmarknaden och i samhället genom
högre anseende och därmed i förlängningen
högre löner och större privilegier. Sådana anspråk på att stänga och utesluta ”obehöriga” är vad som kännetecknar hela arbetsmarknadens olika konfliktfält. Varje yrke är ju ett slags inhägnad. Men tack och lov för de kvalitetsgarantier som alla sådana legitimerade, licensierade eller auktoriserade yrken ändå erbjuder och som man med visst förtroende kan överlämna sig till! De gör livet oändligt mycket enklare och tryggare. En helt valfri tjänstemarknad kräver ständiga och ofta svåra beslut och ger oräkneliga transaktionskostnader.

KRITIKEN MOT YRKEN med professionella anspråk kommer och går. För närvarande är uppfattningarna i samhället på det hela taget starkt positiva, och professionalism används i alla möjliga verksamheter och sammanhang som ett slags ideologi, och som naturligtvis samtidigt urvattnar begreppet.
Den positiva trenden är delvis ett resultat av ”det nya offentliga ledarskap” som tilldelar ”utförarna” stor självständighet eller diskretion att med sin kunskap och kompetens under etiskt ansvar utöva yrket. Detta följde på en politisk maktkamp att i det närmaste söka eliminera professionella gruppers ställning under sent 80-tal och tidigt 90-tal, vilket hörde ihop med forskarkritiken av professioners anspråk och förment cyniska jakt på status och privilegier i egenintresse.
Men överdriven tro på professionalism, expertis och kunskap i ett så kallat kunskapssamhälle, måste inte leda till att vi helt tappar tron på vår egen verksamhet, och att våra vetenskapliga metoder inte skulle ha något att bidra med för praktisk yrkesverksamhet. I varje yrke med professionella anspråk pågår en så gott som ständig diskussion och kamp, huruvida yrkespraktik eller vetenskaplig forskning ska vara drivande.
Läraryrket och det nya lärarprogrammet är ett sådant samtida exempel. Och visst är det svårt att visa hur goda relationer däremellan bör se ut och hur formell utbildning kan bidra till bättre och säkrare yrkesverksamhet – och omvänt hur praktisk erfarenhet ska bidra till bättre forskning.

UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR är en ännu oöverträffad samhällsinstitution för att skapa ett vetenskapligt förhållningssätt. Det är särskilt tre ting däri som vi kan erbjuda professionella i deras relativt självtändiga yrkesutövningar.
För det första handlar det om ”vetenskap och beprövad erfarenhet” i form av välgrundad empirisk kunskap. I lärarnas fall är det ungefär detsamma som ämneskunskaper jämte didaktisk och praktisk kompetens.
För det andra rör det källkritik med förmåga att värdera och hantera oberoende källor i alla sammanhang – en nog så viktig uppgift för lärare i en starkt medialiserad värld.
För det tredje handlar det om etik, där det finns stora likheter mellan forskningsetik och professionsetik i relationen mellan professionella och klienter vad gäller till exempel information, samtycke, avidentifiering och att uppträda diskret.
Dessa tre ting ingår ju också i vårt eget credo, som vi ”bekänner” oss till som akademiska professionella. Det är i sin tur en del i den delegation vi har av statsmakten, liksom många andra yrkesgrupper, att med myndighet utöva yrket och relativt självständigt göra bedömningar av enskilda med framförallt vårt för närvarande ohotade monopol på rätten att examinera. Många yrkesgrupper med professionella anspråk har ju ett tydligt sådant samhällsuppdrag. Det kan naturligtvis utnyttjas i jakten på status och privilegier.

PROFESSIONELLA ANSPRÅK bör visst kritiseras för att i egenintresse jaga status och storslagna belöningar. Men det är snarare brist på vetenskap och beprövad erfarenhet, källkritik och etik, vilket i kombination ger ett ovetenskapligt förhållningssätt, som bör kritiskt uppmärksammas. Historiska exempel som lobotomi, steriliseringar och metropolitliknande registerstudier och samtida exempel som kommersialiserade tekniker i vapenindustri och miljöförändringar med oöverskådliga konsekvenser visar snarare ”the dark side of the professions”, med brist på tydligt samhällsuppdrag.
Vi kan konstatera att status kostar – både skattebetalare och klienter – men att ett svagt vetenskapligt förhållningssätt och ett vagt samhällsuppdrag i yrken med professionella anspråk kan vara både livsfarligt och kostsamt för såväl enskilda som befolkningar. Vi måste tro på vår förmåga att förmedla både ett vetenskapligt förhållningssätt och tydliga samhällsuppdrag – inte minst till lärarstudenter!

LENNART G SVENSSON
professor i sociologi
Göteborgs universitet

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023