I sitt nya förslag till kvalitetssäkringsprogram tänker Högskoleverket bland annat fördjupa sina utvärderingar av högskolornas kvalitetsarbete.
Sådant arbete ses vanligen såsom liktydigt med förbättring. Sett på detta vis blir kvalitetsarbete ”an offer you can’t refuse”, för vem vill väl vara mot förbättringar, vem vill till exempel inte att våra ”kunder” (studenterna) ska få en förbättrad utbildning?
Emellertid finns ingen relation mellan objektiva ”förbättringar” och ”kvalitetsarbete”. Inom ramen för managementidéernas globala spridning av kvalitetskonceptet, på vilka den svenska högskolans numera påtvingade kvalitetsarbete grundar sig, finns ingen tanke om att kvalitetsarbete ska göra verksamheterna bättre i bemärkelsen mer högkvalitativa enligt någon form av objektivt kriterium (såsom att studenterna blir mer kunniga). Snarare handlar det om att definiera och dokumentera de värdeskapande processerna i organisationen för ”kunden” (inom citationstecken eftersom det handlar om en kund som konstrueras socialt inom styrsystemet), så att denne ska få så exakt information som möjligt om vad han/hon kan förvänta sig.
DET FINNS INGEN MOTSÄTTNING mellan systematiskt kvalitetsarbete och omfattande nedskärningar, tvärtom har dessa processer ofta gått hand i hand, och som vi lärare vet så handlar det om samma sak vid den svenska högskolan. Studenter erbjuds mindre och mindre undervisning och handledning och lärare mindre och mindre tid för egen forskning. Kompensationen för detta är att lärare, studenter och andra intressenter får mer detaljerad information om hur lite man kan förvänta sig av sitt liv på högskolan. Grundprincipen är densamma som för snabbmatskedjor: produkten är bristfällig (vilket alla vet) men processerna kring produkten (information, service, standarder) är reglerade i detalj.
DET SYSTEMATISKA kvalitetsarbetet, liksom andra typer av näringslivsinspirerade reformer (resultatstyrning, resultatenheter och marknadsföring), ökar byråkratiseringen inom offentliga organisationer. Detta finns det empiriska belägg för från internationellt håll.
Även svensk forskning finns på området (till exempel Ivarsson Westerbergs avhandling Papperspolisen). Det handlar inte om att traditionella administratörsgrupper ökar. Administrationen – produktionen av möten, prat och papper som är vad kvalitetsarbetet vid högskolan ytterst kommer att hamna i – ökar i stället för yrkesgrupper som egentligen borde hålla på med annat (såsom vård, omsorg och utbildning).
I förlängningen medför administrationen byråkratisering, till exempel att nya avdelningar och funktioner tillkommer med syftet att producera mer möten, prat och papper, men också en mer allmän byråkratisering i form av ökad dokumentation och reglering av arbetsuppgifter som tidigare varit flexibla och byggda på förtroende för professionell kompetens. I en sådan byråkrati finns också goda karriärmöjligheter för professionella grupper som tröttnat på jobbiga studenter, sjuka människor, för att inte tala om – i polisens fall – bråkstakar på gatan.
ATT DET FINNS KARRIÄR i management-inspirerade begrepp som kvalitet är alltså en förklaring bakom byråkratiseringen av offentliga organisationer, liksom att det handlar om självförstärkande processer i enlighet med Parkinsons lag (organisationsutveckling ökar alltid administrationen), speciellt i traditionellt centralistiska och hierarkiska stater som Sverige.
En mer genomgripande förklaring är att byråkratiseringen handlar om att styra och kontrollera genom att omformulera de offentliga organisationernas identitet. Detta blir extra viktigt i organisationer med professionella grupper som traditionellt har gränsöverskridande lojaliteter och kunskaper som ledningen har svårt att få grepp om.
Rent utvärderingsmässigt finns det ingenting som säger att den ökade genomlysningen av administrativt konstruerade processer kring ”kvalitet” i högskolan bidrar till någon förståelse av om svenska högskolor är bra eller dåliga. I ett tidigare nummer av Universitetsläraren hävdade HSV:s utvärderingschef Clas-Uno Frykholm att ”erfarenheterna från det systematiska kvalitetsarbetet är goda”, men han angav ingen referens, och det är också signifikativt att sådana referenser saknas i HSV:s förslag till nytt kvalitetssäkringssystem.
I själva verket finns det förvånansvärt få empiriska belägg för att kvalitetsstyrning fungerar bra. Vanligtvis handlar det om att ”goda exempel” dras fram, och det är därför också signifikativt att HSV ska göra detsamma genom sin föreslagna ”utmärkelse till framstående utbildningsmiljöer” för att på så sätt göra reklam för sin kvalitetskampanj. Men ”goda exempel” är inte representativa och som styrningsinstrument är de värdelösa, har troligen snarast motsatt effekt.
DET FINNS ETT ENKELT SÄTT att mäta kvalitet i svensk utbildning, och det handlar om att mäta resultat i stället för administrativa processer. Till exempel kan en bedömargrupp jämföra och granska studenters uppsatser och examensarbeten ämnesvis över landet. Detta ger också utrymme för lokal mångfald till skillnad från det påbjudna kvalitetsarbetet – exempelvis kan det genom sådana mätningar kanske påvisas att studenter producerar högklassiga arbeten i miljöer utan något ”kvalitetsarbete”. Detta är man emellertid inte intresserad av, vilket beror på att kvalitetsarbetet handlar om andra saker – ytterst om att ta kontroll över bångstyriga och besvärliga professioner. Kvalitetsarbete är därför inte utvärdering, utan maktutövning.
PATRIK HALL
lektor i statsvetenskap vid Malmö högskola
