Åttiotalet är frihetsretorikens årtionde. Den sociala ingenjörskonsten uppfattades som bara en väg till beställsam paternalism. Välfärdsprojektet ersattes av nyliberalism, avreglering och individualism. Inom högskolevärlden ropade universitetsrektorer på frihet. Om universiteten själva fick bestämma, skulle allt bli mera ändamålsenligt. Vem visste väl bättre än universiteten själva vad till exempel de olika utbildningarna drog för kostnader? Sådant skulle inte bestämmas av riksdag och regering!
Och vi fick som vi ville. Bland annat i en proposition med den spjuveraktiga rubriken Fortsatt decentralisering av högskolan klargjordes att universiteten hade rätt att själva sätta sina prislappar på sina olika utbildningar. Ironin gick nog de flesta förbi. Men efter reformen 1977 var faktiskt universiteten i Sverige mera decentraliserade än universiteten i de flesta jämförbara länder och högskolesektorn mera decentraliserad än de flesta andra samhällssektorer. Men varsågod! sa den socialdemokratiska regeringen. Här får
ni ännu mera frihet.
SÅ ÄR DET INOM PARENTES ganska ofta i vårt land. Det är hos universiteten framtidens byråkrater utbildas. Det är från universiteten de bär med sig idéerna in i kanslihuset. Och få har kompetens att ifrågasätta något i en så tekniskt invecklad materia som den svenska högskolans styrsystem. Så ofta har vi oss själva att skylla för våra problem, eftersom vi fått som vi vill.
Icke utan förväntan (men ändå med ganska stor skepsis) avvaktade regeringsföreträdare hur universiteten skulle hantera sin frihet. Nu var det ju så att pengarna i alla fall måste ut till högskolan för att löner och hyror skulle kunna betalas men efter vilka principer skulle de fördelas till de olika lärosätena, om dessa principer omprövades? Tills vidare fick man följa de gamla principerna, för pengarna fick ju som sagt inte stanna kvar i departementet. Men regeringen förklarade uttryckligen att det ankom på universiteten själva att omfördela pengar mellan olika utbildningsprogram efter eget huvud.
INGENTING HÄNDE EMELLERTID. Den som varit med vet hur föredragande byråchefens förslag i nära anslutning till, för att inte säga iden-tiskt med regeringens prislappar i allmänhet accepteras utan invändningar. Inte minsta tillstymmelse till omfördelning!
Ändå är ju regeringens prislappar bara gammal slentrian med rötter i vad starka ämnesföreträdare en gång hävdade. Sanningen, där-emot, är ju att alla ämnen vill vara laborativa och att de som inte tillåts vara det genom att de får för litet pengar, främst humanistiska och samhällsvetenskapliga, förlorar kompetens och förvisas till postmodernismens ytlighet och diskursjargong utan möjlighet till empiriska prövningar. Sanningen är ju att alla utbildningar kostar precis så mycket som man får pengar till. Sanningen är att alla utbildningar i princip ska kosta lika mycket.
Så brukar jag hävda från min humanistisk-samhällsvetenskapliga utgångspunkt. Medi-cinare och naturvetare kan säkert argumentera emot. Men vad som inte är acceptabelt är ett okritiskt accepterande av regeringens prislappar.
”Spårbundenhet”, säger statsvetarna, när de söker förklara hur sociala fenomen bara rullar på av egen kraft. Politiskt är sådan status quo naturligtvis ingen tillfällighet. För vem vill starta ett inbördeskrig?
Med den borgerliga regeringen kommer universiteten sannolikt att få ännu större frihet. Bäva månde universiteten!
LEIF LEWIN
Professor i statvetenskap
Ordförande i SULF 1987-1990
