”The limits of my language
are the limits of my world.”
Den verkar som om åtminstone en sida i den pågående debatten om engelska som önskvärt språk för svenska avhandlingar baseras på outtalade antaganden. Anders Flodgren är till exempel stolt över att nästan alla avhandlingar på KTH är skrivna på engelska. Jag vill dock påpeka att de flesta tekniska och medicinska avhandlingar inte är skrivna på engelska, utan i en teknisk kod som lånar grammatik och ortografi från engelskan. De kunde lika gärna vara skrivna på volapück 1) eller esperanto. Situationen är helt annorlunda inom samhällsvetenskap och humaniora (undantag finns också här, där avhandlingar kan vara skrivna i jargong). Inom dessa discipliner är det dock verkligen så att språket både sätter och öppnar gränser för den värld som skapas i texten.
Trots att många citerar Wittgenstein eller till och med Paul Verlaines Il n’y a pas dehors du texte som sedan använts av Derrida, kan man i debatten upptäcka en djupt sittande övertygelse om att vetenskapen säger sanningen om världen (filosofi som naturens spegel) och att en sanning är en sanning på alla språk.
OM DET BARA VORE så enkelt! Umberto Eco har många gånger påpekat att en översättning kan till och med vara bättre än originalet. Med översättningen skapas en ny text som lever i sin egen värld. En god översättare söker inte ord som exakt motsvarar källspråkets ord. Han eller hon söker tankefigurer och kollektiva vanor som motsvarar – påminner om – de som är beskrivna i originalet. Detta gäller alla översättningar – även de från och till ett globalt språk som engelska eller tidigare latin. Det globala språket är nämligen också lokalt i vissa sammanhang (ett faktum som ofta glöms bort av entusiaster till publicering i internationella tidskrifter där man gör misstaget att ta nationella amerikanska eller brittiska tidskrifter för internationella).
Översättning till och från ett globalt språk har alltid sitt pris. Filosofen Alisdair Mac-Intyre har beskrivit detta mycket väl. Den som ska översätta en lokal text till det globala språket finner att det sistnämnda saknar ord och till och med fenomen som beskrivs i det lokala idiomet. Förr eller senare börjar han eller hon misstänka att sådana lokala fenomen är av mindre betydelse eftersom det måste finnas skäl till att ett visst språk har blivit globalt – det måste vara överlägset på något sätt. Denna tysta hypotes bekräftas när översättaren inte hittar ord i det lokala språket för det som sägs i det globala – ytterligare ett bevis för att den lokala kulturen är fattigare och underlägsen. Om även översättare som till en början har en naturlig stolthet för sin egen kultur börjar tveka med tiden – vad kan då sägas om dem som från början underkänner sin kultur och sitt språk som underlägsna?
DET BETYDER INTE att forskning inte ska kommuniceras på engelska. Avhandlingar bör för det mesta skrivas på svenska och sedan, gärna utifrån en avslutande god engelsk sammanfattning, presenteras för en internationell publik i några artiklar på engelska. Att göra så är viktigt och i linje med den brittiske filosofen och statsvetaren Michael Oakeshotts påpekande att vetenskapen är en av det mänskliga samtalets röster som pågått i tusentals år och att själva vetenskapen är också ett samtal. Vi måste kommunicera, men också vara medvetna om samtalets oundvikliga kostnader. Dessa är inte bara symboliska. Språkgranskning kräver talang och färdighet, något som inte är automatiskt givet till alla med ett visst språk som modersmål. De som utför språkgranskning måste ha bra betalt. Korrekturläsning är en enkel procedur som kräver kontroll av tekniska fel i spaltkorrekturen och det bör en författare göra tillsammans med en teknisk redaktör. Korrekturläsning har ingenting med språkgranskning att göra. En text kan för övrigt vara grammatiskt och ortografiskt korrekt men ändå bli helt absurd om språkgranskaren inte förstår budskapet – något som händer ganska ofta. Någon part måste alltid vara beredd att täcka kostnaderna för en riktig språkredigering av en vetenskaplig text.
I viss mån har vi tur som lever och skriver på 2000-talet. Engelska är en blandning av latin, grekiska och anglosaxiska, vilket gör det relativt lätt att lära för svenskar. Tänk om ryska hade blivit det globala språket för vår tid – fantastiskt vackert, men nästan omöjligt att behärska med sin rikedom av neologismer och den slaviska grammatikens täta djungel. Eller skänk en tanke åt våra barnbarn som kanske kommer vara tvungna att lära sig kinesiska.
SOM INVANDRARE vet jag allt för väl vilket otroligt privilegium det är att kunna uttrycka sig på sitt modersmål. Ge inte upp det! Som invandrare vet jag också att två- och flerspråkiga författare uppskattas i både skönlitteratur och vetenskaplig litteratur.
Det är dock mycket svårt att lära sig två främmande språk samtidigt – det vetenskapliga och det engelska – och så skulle det bli om alla svenska forskarutbildningar vore på engelska. Det räcker med att alla icke-engelskspråkiga författare gör heroiska ansträngningar för att konkurrera med anglosaxiska författare på deras eget språk. Det finns ingen anledning att också göra det till ett martyrskap.
Denna text har blivit språkgranskad …
BARBARA CZARNIAWSKA
professor i allmän
företagsekonomi, GRI,
Handelshögskolan
vid Göteborgs universitet
Fotnot
1) Ett konstgjort språk som uppfanns 1880 av den tyske prästen J M Schleyer. De grammatiska kategorierna i volapück var indoeuropeiska, 40 procent av orden hade engelskt ursprung medan resten kom från tyska och franska. Orden var dock omformade i syfte att dölja deras ursprung och för att göra språket lättare. Just ordet volapück skapades av engelska world = vol (språket innehöll inga ”r”), den länkande vokalen a och speak = pück. Med tiden blev volapück mindre känt än Ludwik Zamenhofs esperanto, byggt framför allt på latin.
