Norbert Euler kom till Sverige från Tyskland 1996, inbjuden till ett vikariat vid Luleå tekniska universitet. I april 1999 fick han tillsvidareanställning som lektor, och i december 1999 blev han docent. Han befordrades till professor i februari 2002.
– Problemet är, att jag sedan jag blev befordrad, har jag knappast fått någon tid för egen forskning.
Han anser att detta inte kan var rätt och riktigt och absolut inte meningen med reformen.
– Huvudproblemet, åtminstone vid vårt universitet, är att vi är överlastade med undervisning på grundnivå, det tar all arbetstid tillsammans med administration av den undervisningen. All forskning måste göras utanför arbetstid, vilket jag anser inte är korrekt.
Granska artiklar
Det är mycket arbete som automatiskt blir en del av en professors position, till exempel att granska artiklar för vetenskapliga tidskrifter.
– Så snart du som internationellt verksam forskare skriver artiklar som publiceras i internationella tidskrifter så sänder tidskrifterna andra artiklar för granskning. Det är en lång och vanligen svår process, men det är något man bör göra, inget man kan säga att man inte har tid till.
Norbert Euler berättar att han får utföra dessa uppgifter på kvällar och helger och att han dessutom måste ta ledigt för att delta i forskningsprojekt.
– När man läser ansökningshandlingarna för anslag från EU så inser man att som sökande svensk professor är man inte alls i samma situation som de sökande från andra EU-länder. En professor i övriga Europa har högst 250 timmars undervisning per år, medan vi i Sverige har 400 timmar.
I praktiken innebär det att han inte har tid att genomföra ett sådant europeiskt forskningsprojekt.
– Också för svenska anslag, förutom de från Vetenskapsrådet, förutsätts att man ska ha tid att genomföra projektet. Nu har jag sökt ett forskningsanslag från Sida som gäller ett samarbete mellan Sydafrika och Sverige. Men för mig är det enda sättet att genomföra ett sådant projekt att ta obetald ledighet.
Han har redan tagit ledigt i mars och april i år och räknar med att regelbundet behöva ta ledigt varje år framöver om han får anslaget.
Norbert Euler konstaterar att antalet professorer i Sverige i det närmaste har fördubblats genom befordringsreformen.
– Det ser bra ut i statistiken, men det är inte riktiga professorer om man ser till arbetsvillkoren, det är samma arbetsvillkor som lärare hade innan reformen.
Han har diskuterat saken med fakultetsledningen.
– Mitt argument är att när jag söker mer tid för forskning är det inte bara för att förbättra min egen situation utan också för att min uppgift som professor är att representera universitetet på en hög forskningsnivå. Vem ska göra det om inte professorerna?
Acceptera spelregler
Dekanus vid tekniska fakulteten, Jerker Delsing, säger att man måste acceptera de spelregler som satts av statsmakterna.
– Problemet är att vi på universiteten inte har total finansiering av vår verksamhet utan måste ut och konkurrera om externa medel för att överhuvudtaget kunna bedriva forskning.
Då de flesta externa anslagsgivare inte fullt ut finansierar de projektförslag de stödjer, tvingas universitetet att använda fakultetsmedel för att medfinansiera de projekten.
– Vi har därför ofta inte medel att bedriva spetsforskning på områden där ingen finansiär är beredd att kliva in. Där finns den stora knuten och där fastnar ibland enskilda personer, till exempel befordrade professorer. Att tro att det finns oändligt med pengar som man kan ta del av för att man blivit befordrad är inte rimligt, säger Jerker Delsing.
Också med institutionsledningen har Norbert Euler upprepade gånger diskuterat problemet.
– Argumentet för att situationen inte kan förbättras är alltid att det saknas pengar. De svar jag får på det jag efterfrågar, forskningstid och tid att administrera forskning, är att kraven är berättigade, men vi har inga pengar, var ska vi ta de pengarna från?
Men han anser inte att bristande resurser är det grundläggande problemet.
– Jag tror inte att mera pengar från regeringen till universiteten kommer att lösa det här problemet. Däremot skulle vi kunna lösa det med samma summa men med annan prioritering.
Han föreslår därför åtgärder för att göra befordringsreformen verkningsfull.
– Reglerna för befordran till professor är klara och entydiga, men det finns inga riktlinjer för vad som ska hända efter beford-ran. Det ska inte vara upp till det enskilda lärosätet vad som händer därefter. Högskoleverket borde utfärda tydliga regler för universiteten, regler som man lokalt inte kan gå förbi.
I grunden har han två förslag:
• Vid befordran till professor ska undervisningsskyldigheten nedsättas så att forskningsarbete kan genomföras.
– Jag tycker att Högskoleverket borde utfärda en nationell förordning som inte kan påverkas av de lokala universiteten, som stipulerar att en befordrad professor inte ska ha mer än 250 undervisningstimmar per år.
• Bestämmelserna om befordring måste formuleras så att en lärare inte kan bli befordrad förrän lärosätet har möjlighet att förse honom med resurser som motsvarar en europeisk standard.
– Om universitetet beslutar att befordra någon måste det också se till att det finns tillräckliga resurser för befordran, det måste också vara en del av beslutet. Om man inte kan få tillräckliga resurser är det bättre att fortsätta vara lektor, då vet man åtminstone vad som gäller.
Lokala lösningar
Norbert Euler har diskuterat problemet med kollegor runt om i Sverige som också blivit befordrade. Han har funnit att det finns lokala lösningar som tillämpas vid andra universitet.
– Vid en matematikinstitution har de gamla och de nya professorerna skapat ett slags solidaritetspakt, de gamla professorerna tar en del av undervisningen på grundnivå och det blir tid över för forskning också för de befordrade professorerna.
Han är kritisk till hur facket tidigare hanterat befordrings-reformen.
– Hittills verkar SULF ha koncentrerat sig på lönefrågan. Men lönen är ingen huvudfråga för mig. Vi borde i stället koncentrera oss på vårt yrke. Om vi inte kan utveckla vår karriär så måste något göras åt det.
PER-OLOF ELIASSON
