Fackföreningarnas Hus är en jätteskrapa, på promenadavstånd från Václav-platsen i centrala Prag. Till det yttre har denna trista och murriga koloss knappt förändrats sedan år 1989, då den så kallade sammetsrevolutionen förvandlade Tjeckoslovakien till en demokrati.
– Men för oss inom högskoleväsendet har förutsättningarna förändrats totalt. Det största som hänt är att högskolan åter blivit självständig och att järnridån fallit, så att vi kan ha ett fritt utbyte med våra kollegor i väst, fastlår František Barták, som tar emot i ett anspråkslöst rum på sjunde våningen.
Under mellankrigstiden hörde Tjeckoslovakien till de tio mest utvecklade länderna i världen. Man hade ett välrenommerat högskoleväsende och dess krona, Karlsuniversitet i Prag, grundades redan 1348.
Under den nazistiska ockupationen, 1939–1945, stängdes högre lärosäten och såväl lärare som elever förföljdes. På det kommunistiska maktövertagandet, 1948, följde en ny våg av repression och många fängslades, miste jobbet eller flydde utomlands.
– Pragvåren 1968 var en ljuspunkt även för högskolorna. Men den blev som bekant kort och många akademiker försvann därefter till utlandet. Berömdheter som atomfysikern Janouch bosatte sig i Sverige, konstaterar František Barták.
När så omvälvningen kom, hösten 1989, gick allt snabbt. Redan år 1990 kom en ny högskoleförordning, som återgav högskolan dess akademiska frihet, må vara att staten fortfarande stod som ägare.
Ett annat viktigt steg var, att forskningen återfördes till högskolorna efter att – enligt sovjetisk modell – ha sorterat under Vetenskapsakademin.
– För facket fick sammetsrevolutionen också stora konsekvenser. Tidigare hade
vi ett enda lärarfack, nu bröt sig högskolelärarna ut och bildade en egen fackförening, berättar František Barták och fortsätter:
– Det blev även massiva förändringar i ledningen. Den hade huvudsakligen bestått av partimedlemmar, som nu fick lämna sina poster.
En ren slump
Att František Barták, som till vardags är ingenjör vid Karlsuniversitetets medicinska fakultet i västböhmiska staden Plzen˘, blev fackföreningsman var en ren slump.
– Jag är en utpräglad tekniker, specialiserad på kardiofysiologisk utrustning och knappast någon klassisk fackkämpe. Men plötsligt stod vår lokala fackföreningen utan ledning. ”Ingenjör Barták, ni har ju gott rykte och har aldrig varit medlem i partiet, kan ni inte kandidera?”, frågade någon.
– Motvilligt lät jag mig övertalas. Under kommunismen var fackföreningsrörelsens främsta uppgift att ordna semesterplatser åt medlemmarna, medan personalpolitiken sköttes av partiets arbetsplatsorganisation.
– Snabbt insåg jag, att nu kunde facket faktiskt vara med och göra en skillnad. Då ville jag inte stå utanför och för drygt tio år sedan blev jag så också förbundsordförande. Från 1990 har VOS, Vysokoškolský Odborový Sváz, Fackförbundet för högskolan, varit en reell förhandlingspart, med utbildningsdepartementet som motpart. I och med att Tjeckien åter fick en ny högskoleförordning, 1998, decentraliserades förhandlingarna.
– Det är bara vi inom högskoleväsendet som har denna modell, övriga lärare förhandlar fortfarande centralt. Jag måste säga, att den decentraliserade modellen mest varit av godo.
– Som facklig grundorganisation har vi nu möjlighet att yrka extra påslag för särskilt förtjänta personer. Men det är grannlaga. För vi måste också se till att löneskillnaderna inte blir för stora och värna hela kollektivets köpkraft.
Under kommunismen kunde lönen för en professor (som dessutom förväntades vara partimedlem) vara ungefär dubbelt så hög som för en arbetare. Den senaste statistiken, som förbundsordförande Barták förser oss med, anger 18 000 tjeckiska kronor som medellön för en arbetare (det går tre tjeckiska kronor på en svensk).
Samma statistik berättar att en professor tjänar drygt 55 000 tjeckiska kronor, en docent 42 000 och en assistent 29 000.
– För nyanställda assistenter är lönen ännu lägre. Lägg till det att en trea i Prag kostar minst 10 000 tjeckiska kronor i månaden …
– Något vi inom VOS drivit och nu även börjat få gehör för är, att det på de lokala högskolorna ska instiftas särskilda sociala fonder, som hjälper nyexaminerade lärare genom exempelvis subventionerat boende.
Fick tillbaka egendom
År 1998 fick Tjeckien en ny högskoleförordning, där statens roll minskades markant. Den innebar att högskolorna, exempelvis Karlsuniversitetet, fick tillbaka sin egendom i form av byggnader etcetera och därmed åtnjuter en helt annan ekonomiskt frihet. Staten står dock kvar som huvudfinansiär.
Endast två högskolor i Tjeckien, drivna av polisen respektive militären, är idag fullt ut statliga.
Den nya förordningen öppnade också upp för privata universitet. Idag finns ett 40-tal sådana. Bakom står ofta privata organisationer eller mecenater. Så har exempelvis bankväsendet ett eget privat universitet.
– De privata universiteten är fortfarande små och vi har inte lyckats organisera personal där. Däremot händer det att de hör av sig till oss när de har problem … , berättar František Barták och skrattar.
Begreppet högskola kan, som synes, i Tjeckien betyda flera olika saker. Som en precisering används ibland begreppet ”högskola av universitetstyp”. Kriteriet är, att man där ska kunna avlägga doktorsexamen. Av landets 25 offentliga högskolor är detta möjligt vid 24.
På de privata universiteten är dock, ännu, bachelor den högsta examen.
Även i Tjeckien pågår en livlig debatt om kunskapssamhället och vikten av högre utbildning. De senaste fyra åren har det, enligt František Barták, skett en 70-procentig ökning av statsanslagen till densamma.
– Men vi har även en utveckling, där alltmer pengar kommer utifrån. Stora tekniska högskolor har forskningsprojekt tillsammans med amerikanska firmor.
– Utbildningar på tjeckiska språket får högskolorna inte ta betalt för, men det blir nu allt vanligare även med avgiftsbelagda kurser på engelska, berättar František Barták och fortsätter:
– Differentieringen återspeglar sig i lärarlönerna. En teknisk högskola kan ha en högre lönepott per capita än exempelvis Karlsuniversitetet. Det har visserligen världsrykte vad gäller exempelvis egyptologi, men det är inget ämne som drar in stora pengar …
En enorm förändring
Järnridåns fall har öppnat helt nya kontaktytor för de tjeckiska högskolorna.
– Obrovskou zmenu (En enorm förändring)! utbrister František Barták och tar sig själv som exempel:
– En enda gång, 1977, fick jag utresetillstånd för en vetenskaplig konferens i Belgien. Vi var avklippta från omvärlden och behövde man ett instrument, kunde det ta fem år innan ministeriet ordnat det.
– Idag har vi på min fakultet i Plzen˘ stort utbyte, såväl inom Europa som med USA, och yngre medarbetare studerar perioder i utlandet.
EU-medlemskapet har också öppnat nya dörrar för tjeckerna. Tidigt började man arbeta på att fylla kriterierna för
Bolognaprocessen. I ett tillägg till 1998 års högskoleförordning, år 2001, blev de tre nivåerna obligatoriska.
– Utbildningsministeriet trycker på och idag är Bologna i princip genomfört. Du ska kunna ta din bachelor exempelvis i Plzen˘, din magisterexamen i Prag och doktorera utomlands.
Ett område där trestegsmodellen ännu ej lyckats är vår läkarutbildning, förklarar František Barták.
Tunnsått med kvinnor
Ett område där utvecklingen definitivt ej kan sägas vara särskilt lyckad är jämställdheten. Inte nog med att det är tunnsått med kvinnor inom högskoletoppen (endast tio procent av professorerna är kvinnor). En undersökning visar, att medan tjeckiska kvinnor i gemen tjänar 84 procent av vad männen gör, så är motsvarande siffra för kvinnor med magisterexamen eller högre endast 74 procent.
Utbildningsministeriet försöker trycka på med jämställdhetsplaner, men det går trögt. Dock har exempelvis ett nationellt nätverk för kvinnliga forskare, Žena ja ve˘da Kvinna och vetenskap, bildats.
– Det här är ingen fråga vi för tillfället driver fackligt, säger František Barták, vars minimala kansli för övrigt består av endast två heltidsanställda … kvinnor. Nej, det allt överskuggande problemet just nu för VOS tycks vara medlemsutvecklingen. Man är idag 8 000 medlemmar och potentialen inom det offentliga högskoleväsendet är runt 35 000 (en egen-het i Tjeckien är att även till exempel vaktmästare och chaufförer inom högskolan organiseras i VOS).
– Trots att det gått 17 år sedan sammetsrevolutionen, så har facket fortfarande en sorts Kain-stämpel för många tjecker, säger František Barták, när vi tar en promenad ner till floden Moldau för fotografering.
– Häromåret var det en stor demonstration i Prag för förbättrade sociala villkor för högskolestuderande, där många högskolelärare deltog. Jag själv var intervjuad i tv. Inte fick vi fler medlemmar för det …
Innan förbundsordförande Barták, som arbetar oavlönat förutom smärre ersättningar typ traktamenten och reseersättningar, hoppar på bussen hem till Plzen˘ ger han dock en liten glimt av hopp.
– Vi ska nu till hösten dra igång en serie diskussionsaftnar ute på de lokala högskolorna. Det blir en chans för oss att visa, att facket faktiskt behövs och kan uträtta något. Jag tror det här kan föra in litet nytt och välbehövligt blod i vår organisation.
SÖREN VIKTORSSON
