Från 1 september 2006 har högskoleförordningen fått en paragraf som fastslår att ”En högskola som genom anmälan eller på annat sätt får kännedom om en misstanke om oredlighet i forskning, konstnärligt utvecklingsarbete eller annat utvecklingsarbete vid högskolan, skall utreda misstankarna.” (HF 1 kap. 16 §)
Det är bra att regeringen på detta sätt fastlägger att lärosätena har en skyldighet att utreda misstankar om oredlighet, eller ohederlighet, som är det begrepp som vissa lärosäten använder. Beslutet har föregåtts av en PM från Utbildningsdepartementet, som bland annat SULF remissbehandlade tidigare i år (se SULF:s hemsida). I bakgrunden finns också de etiska och juridiska spörsmål som 1998 behandlades av kommittén för forskningsetik.
Lika välkommet som tillägget i högskolförordningen är, lika knapphändigt är nyhetens innehåll. Vi ska väl inte tala om berget som födde en råtta, eller om tummetotten, men tankarna går åt det hållet. Här ålägger regeringen nu ett stort antal myndigheter/lärosäten att ta itu med misstankar om oredlighet, men den ger inte redskapen. Vilken innebörd har begreppet oredlighet? Vilka gärningar ingår? Och vad faller utanför? Måste det finnas ett uppsåt?
REGERINGEN LÄMNAR INGA SVAR. Från SULF:s sida har vi understrukit vikten till exempel av att misstankar om förfalskning eller fabricering av data utreds, liksom påståenden om stöld och plagiering av andras resultat. Andra forskare och allmänheten måste kunna lita på forskningen och forskarna. Men varken i förordningstexten eller i dess direkta förarbete utvecklas innebör-den. Tanken – om en sådan funnits – är väl att varje lärosäte får bestämma vad som ryms i begreppet. Eventuellt är det rent av så att definitionen kan göras från fall till fall! Detta hotar rättssäkerheten för den enskilda forskaren. Blotta tanken att skilda måttstockar kan komma att användas för olika medarbetare på ett lärosäte känns skrämmande. Är innebörden ”förhandlingsbar”? Det är givetvis olämpligt att lärosätena kan lägga olika innebörd i begreppet, eller att de tillämpar det på skilda sätt. Om två eller flera utpekade forskare inte har samma arbetsgivare, kan då bedömningsgrunderna variera?
Uppenbarligen kommer det att bli så. Detta är inte acceptabelt. I varje fall de konsekvenser som eventuellt följer på granskningen kan utgöra myndighetsutövning mot enskild. Och att statsmakterna då inte angivit var gränsen går exempelvis mellan oredlighet och dålig forskning är ett hot mot rättssäkerheten.
FÖRST NÄR ETT FALL BEHANDLAS, bestäms vilken innebörd begreppet oredlighet har. Det är svårt att tänka sig att andra förseelser eller brott skulle kunna behandlas på ett så lättvindigt sätt. Till dess högskoleförordningen får en utformning värdig ett rättssamhälle, måste SULF därför arbeta för att lärosätena, helst gemensamt och utan koppling till ett enskilt ärende, fastställer en definition. Högskoleförordningens slappa hållning framgår också av att inte ett ord sägs om upprättelse av den forskare som oskyldigt utpekats. I och för sig borde det berörda lärosätet ha ett egenintresse av att bekantgöra ett sådant resultat, men vi vet av erfarenhet att så inte alltid är fallet. Men, det är klart, med en tillräckligt töjbar uttolkning finns kanske inga oskyldiga??
Den ovan nämnda utredningen från 1998 föreslog att en nationell instans skulle pröva misstankarna. Med avsaknaden av gemensamma normer, känns det som om behovet av en ”myndighet” som står fri från lärosätena ökar. Denna kan genom sitt oberoende få större trovärdighet, den utreder inte sig själv, den kan arbeta prestigelöst, och den kommer efterhand att få nödvändig erfarenhet.
DISKUSSIONEN MÅSTE FORTSÄTTA, om regler och om behovet av en nationell utredningsinstans, men naturligtvis också om förberedande insatser
och attitydpåverkan. För de preventiva insatserna måste universitet och högskolor ta ett absolut ansvar. Ett grundläggande arbete utförs inom metod- och teorikurser, liksom i den pedagogiska utbildningen av lärare och handledare.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör i SULF
