Behovet av att lyfta sig över det egna forskningsområdet kommer av att inom KFI ska, för att ta bara några exempel, högenergifysiker samsas med lingvistiker, och marinbiologer samarbeta med molekylforskare.
Forskningsinfrastruktur är (bland annat) det som tidigare gick under benämningen ”dyrbar utrustning”. I dag kan detta bland annat vara databaser, datorer, partikelacceleratorer, forskningsfartyg och fusionsanläggningar.
Till infrastruktur räknas anläggningar i Sverige, men också det som finns i andra länder och som svenska forskare har tillgång till.
KFI:s uppgift är inte bara att prioritera pengar till infrastruktursatsningar utan också att katalogisera befintlig infrastruktur, samt presentera planer, rentav visioner.
Ja, KFI:s uppdrag och ambitioner är omfattande, från inventering till framtidsplanering. Navet i verksamheten är att man ska tillhandahålla en fortlöpande uppdaterad guide med rubriken ”kartläggning och rekommendationer för svenska forskares tillgång till forskningsinfrastruktur på lång sikt”.
KFI är en självständig enhet inom Vetenskapsrådet, gällande organisation och status jämförbar med UVK, Utbildningsvetenskapliga kommittén.
Råd utser representanter
Vetenskapsrådets ämnesråd utser varsin representant, dessutom ingår representanter för Vinnova, Formas och FAS. Ordförande i KFI är Madelene Sandström, generaldirektör för FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, och huvudsekreterare alltså Lars Börjesson. Ledamöterna sitter, liksom i ämnesråden, på tidsbestämda mandatperioder om tre år.
De fyra beredningsgrupperna ansvarar i arbetet med guiden för följande områden, astronomi och subatomär forskning, forskning om molekyler, celler och material, forskning om jorden och dess nära omgivning samt e-vetenskap eller e-science.
Första utgåva
Kommittén som formellt bildades i januari 2005 kom i juni i år med en första utgåva av ”guiden”. En reviderad version ska föreligga nästa sommar.
Forskningens infrastruktur är ett område som har blivit alltmer forskningspolitiskt intressant, inte minst i internationella och mellanstatliga diskussioner. I Europa finns ESFRI, European Strategy Forum on Research Infrastructures, ett forum som ska ta fram en ”roadmap” för den europeiska forskningens infrastruktur, ett arbete där också KFI:s Lars Börjesson deltar. Men det behövs alltså också, enligt Vetenskapsrådet och andra forskningsfinansiärer, en nationell guide, en svensk färdplan för forskning.
KFI ska också samverka med ESFRI. När det gäller forskningens infrastruktur tar EU inget speciellt ansvar, vilket ökar behovet av att skapa paneuropiska samarbetsformer på olika nivåer.
– ESFRI är en inspirationskälla för KFI, säger Lars Börjesson, som började ägna sig åt forskningsinfrastrukturfrågorna inom Vetenskapsrådet i årsskiftet 2002–2003. Då hade man insett behovet av att hantera infrastrukturfrågorna på ”ett annat sätt”. Vetenskapsrådets organisation var byggd kring projektbidrag och samordning av projekt, medan infrastrukturfrågorna blivit ”inlåsta” i ämnesråden.
Samlad överblick
Infrastrukturguiden som den nu har presenterats är späckad med rätt så vittfamnande formuleringar som att KFI vill ”få en större tydlighet i hanteringen” och ”väsentligt underlag för diskussioner om finansiering”, och storslagna mål som ”en samlad internationell överblick”.
Och inom KFI har man inte oväntat insett att arbetsinsatsen som krävs blev mer omfattande än man trott. Men kommittén är nöjd, inte minst med sin turné till olika universitet för att både visa att KFI finns och för att fånga upp de infrastrukturdiskussioner som förs.
Under hösten är det också planerat att infrastrukturguiden ska på remiss till samtliga universitet och högskolor.
Genom skapandet av KFI kan man säga att Sverige ligger väl framme, jämfört med andra länder. Motsvarande satsningar finns (hittills) bara i USA, England och Danmark.
Satsningen på och betoningen av infrastrukturen är självfallet också uttryck för en politisk vilja. I senaste forskningspropositionen, Forskning för ett bättre liv finns detta redan i den inledande sammanfattningen. Att ”Forskningens infrastruktur bör stärkas och resurser bör tillföras för stöd till forskningsinfrastruktur inom alla områden” kommer, åtminstone i den politiska propositionens turordning, före både forskarskolor och samverkan med näringslivet.
Och räknar man om politikernas och forskningsfinansiärernas vilja i pengar kan man notera att KFI:s budget är i dag imponerande 660 miljoner. Men summan ska alltså också räcka till ”medlemsavgifter” i internationell infrastruktur, i sådant som MAX-lab (ett synkotronljuslaboratorium som idag har cirka 600 användare) och ALMA, Atacama Large Millimeter Array, ett radiointerferometerteleskop under uppbyggnad i Chile.
Den sortens internationella engagemang gör KFI:s budgetarbete och beräkningar känsliga för valutafluktuationer, att Sverige inte är med i EMU påverkar också budgetarbetet. Från KFI:s sida har man därför nu begärt att i framtiden kunna få valutasäkrad tilldelning av vissa anslag.
Påverkar under lång tid
Att infrastruktursatsningar påverkar forskningen under lång tid och att KFI bör rikta den där höjda blicken sådär tjugo år framåt gör att man, som i så många forskningssammanhang, gärna skulle se också ”politiskt säkrad” anslagstilldelning.
– Politiker är nog inte så jättemedvetna om forskningsinfrastrukturfrågor, tror Lars Börjesson.
– Det har tidigare inte varit en så stor fråga, utan mera lösts ad hoc.
Via KFI ska, precis som i Vetenskapsrådets ämnesråd och UVK, också projektbidrag kunna sökas. Men man vill snarare betona att uppdraget är att tala om vad som ”är bäst för Sverige”, snarare än att ”bara” leverera anslag. Enkelt uttryckt, KFI kan komma fram till att en maskin eller ett verktyg är väldigt bra, men KFI ska också bedöma om den kan komma att få tillräckligt många användare. En annan slutsats kan bli att ”maskinen” redan finns, i ett annat land och KFI:s uppgift blir då att undersöka om och hur svenska forskare kan använda sig av den.
Men Lars Börjesson betonar att KFI:s arbete, via infrastrukturguiden, inte är att åstadkomma en strikt prioriteringslista eller att ge direkta löften om finansiering.
– Ska jag försöka sammanfatta kort vad som är viktigast för KFI är det tillgängliggörandet, säger Lars Börjesson.
– Helt enkelt att få genomslag för ett delvis nytt betraktelsesätt, att forskningens infrastruktur måste vara mer öppen, tillgänglig.
Inga enkla problem
Problemen som uppstår i sammanhanget är knappast enkla att lösa. Diskussioner om vilken exklusiv rätt en enskild forskare kan ha till sin forskning och i så fall hur länge, kan utlösa en hel del revirtänkande.
Kritik har framförts mot att KFI:s beredningsgrupper i sin nuvarande sammansättning skulle ”domineras av enbart fysiker”. På hemsidan ”dementeras” detta, det är i själva verket två fysiker, en kemist och en biostatistiker.
Lars Börjesson vänder på saken och menar att det snarare skulle behövas ännu fler fysiker.
– Infrastrukturen är inte heller så tung (läs också dyr) inom hum-sam-området, men det kan naturligtvis komma att ändras, säger Lars Börjesson och kommer åter in på det där med behovet av att lyfta näsa och blick över egna området och reviret. Det vill säga, skapa ett större och gemensamt revir, för den svenska forskningens bästa.
MARIELOUISE SAMUELSSON
