I en tid av höga – för att inte säga skenande – förväntningar på förbättrade arbets- och livsvillkor, högre status och att verka i ”kunskapssamhället” vill åtskilliga yrkesut-övare flytta fram sina positioner. Vi lever i en tid där allt flera eftersträvar, till och med kräver, grandiositet. (Se Alvesson, 2006.) Tillvaron ska guldkantas. Detta kan bland annat göras genom att lansera och stärka yrken såsom professioner.
Att vara en erkänd ”profession” handlar om att verksamheten anses vila på en systematisk och vetenskapligt grundad teori, att yrket kräver en lång och standardiserad formell utbildning och att den är socialt sanktionerad och auktoriserad. Detta möjliggör att det råder monopol på en särskild arbetsmarknad genom professionens egen reglering.
FÖRMODLIGEN ÄR DET BARA läkare och ett fåtal andra grupper som utan tvekan kan räknas som professioner. Men åtskilliga och allt fler yrkesgrupper söker öka graden av professionalisering. Särskilt akademisering är som bekant populärt, än mera kanske på ett formellt än substantiellt plan.
Yrkesgruppers påståenden om sig själva, sin kunskapsbas, rationalitet och etik kan uppfattas som led i deras strategi för att uppnå, bevara eller förstärka en status som profession. Egenintresset och strävan att hindra andra människor från att vinna tillträde till vissa jobb och arbetsuppgifter spelar en central roll. Professionalisering ses som en stängningsstrategi. Enligt Collins (1990) är det främst förmågan att organisera sig och mobilisera kraftfulla resurser – till exempel genom att påverka offentlighetens bild av ett område, liera sig med universitet och skapa politiska allianser – som förklarar en vällyckad etablering som profession. Status som profession är således ett resultat av makt, ej en effekt av särskilda inneboende kvaliteter hos en yrkesgrupp.
För vetenskapliggörande av ett visst yrkesområde kan i detta perspektiv förstås i ett status- och maktperspektiv snarare än att yrkesutövandet behöver eller förbättras av att det görs till föremål för en särskild akademisk disciplin.
EN UPPSJÖ AV OLIKA yrkesgrupper och arbetsområden söker akademisera sig. Det gäller till exempel sjuksköterskor, social-arbetare, SYO-konsulenter, lärare, militärer, poliser, tandhygienister och bibliotekarier. Nya vetenskapliga discipliner inrättas: omvårdnadsforskning, socialt arbete, syo-forskning, militärvetenskap, polisforskning, oral hälsa och biblioteksvetenskap. Dessa discipliner ger så en viss teoretisk inriktning på utbildningen till dessa yrken.
INTE SÄLLAN EXISTERAR en stark motsättning mellan det teoretiska och det praktiska inom yrkesgrupperna. Det hävdas ibland att forskning och akademisering är av föga relevans för yrket och att de förra inslagen sker på bekostnad av praktiska kunskaper. Inom polisen ”klagas det högljutt ute i leden om att ’de nya kan ju inte köra bil, skjuta pistol eller tala med folk – vad lär de sig numera på polishögskolan’. Vidare går man på och klagar över att de nya inte vill jobba ute i verksamheten utan att de vill bli chefer på en gång” (polischef). Samtidigt föreslår polisförbundet ökad akademisering i utbildningen.
Ett ur kunskapsutvecklingssynpunkt stort problem är att nya forskningsområden skruvas samman främst för att kopplas direkt till yrkesområden snarare än att de teoretiskt kan definieras.
Ibland tar det sig uttryck i en förväxling av praktiksituationen för utforskandets objekt vilket innebär att själva vårdsituationen eller vårdnaden konstitueras teoretiskt som modell för det nya ämnets sammanhållning. Det är ungefär som att ta alla som har ett arbete som har att göra med bilreparation och försöka anknyta dem till en ’bilforskning’. Analogin är kanske orättvis, men den visar på en svaghet. (Elzinga 1989, s 139)
Möjligen tänkte sig Elzinga ”bilforskning” som ett ironiskt exempel, lärorikt genom att det lagom absurt bryter mot det rimliga. Här har dock ”verkligheten” hunnit ikapp och förbi och underminerat ironi och satir. Eller vad sägs om ”fastig-hetsvetenskap” och ”fritidsvetenskap” som ämnen, vilket utgör hörnstenar i till exempel Malmö högskolas utbildning. Snart får vi väl ”spa-vetenskap” för att matcha de spa-program som finns vid Umeå och Örebro universitet. Och kanske en kaospilotprofessur vid Malmö högskola för att ge akademisk substans åt denna nya utbildning.
OM PROFESSIONSSTRÄVANDEN och akademisering av allt flera yrken gagnar samhället är tveksamt men att många tror det gynnar deras status synes klart. Men detta leder till ofruktbara nollsummespel – ökad status sker ju alltid på bekostnad av någon annan. Och inte sällan minskar nog den praktiska yrkeskunskapen. Men det spelar föga roll för de politiker, yrkes-grupps- och organisationsföreträdare som mest intresserar sig för statusförbättring. Och kanske för alla de högskoleledningar som helst vill ragga så många studenter som möjligt.
MATS ALVESSON
organisations- och arbetslivsforskare
vid Lunds universitet
Referenser:
Alvesson, M (2006) Tomhetens triumf, Atlas.
Beckman, S (1980) Kärlek på tjänstetid, Arbetslivscentrum.
Collins R (1990) Changing conceptions in the sociology of professions.
I Torstendahl, R & Burrage, M (red), The Formation of Professions, Sage.
Elzinga, A (1989) Kunskapsanalys och klassanalys – med fokus på omvårdnadsforskning.
I Selander, S (red) Kampen om yrkesutövning, status och kunskap, Studentlitteratur.
