När detta skrivs återstår ännu tre veckor av valrörelsen. En fråga som uppmärksammats är arbetslösheten bland akademiker. De som examinerades för ett par år sedan och aldrig fått en anställning ser ännu ingen ljusning. De senaste månaderna har annars arbetslösheten bland akademiker minskat, men nu lägger de senast examinerade beslag på de lediga arbetena.
TV-programmet Uppdrag granskning den 22 augusti behandlade studenternas arbetsmarknadsutsikter och den information de erhåller om yrkeslivet. Flera relevanta synpunkter togs upp. Det är uppenbart att lärosätena kan göra mera för att på ett korrekt sätt upplysa dem som ska välja utbildning till exempel om hur det har gått för tidigare studenter.
ALLT KAN INTE HINNAS MED i ett timslångt teveprogram, men just ett kritiskt samhällsprogram borde ha uppmärksammat också andra aspekter på den högre utbildningen. Studenternas val, deras efterfrågan, styr utbildningsutbudet. Lärosätena tvingas att erbjuda utbildningar som lockar studenterna. Annars krymper anslagen.
En annan aspekt, som i programmet inte alls nämndes, är de uppdrag som statsmakterna ger lärosätena. Regeringen kan peka med hela handen. I utbildningsuppdraget från år 1998 och flera år därefter har regeringen tydligt angett att lärosätena måste utbilda fler studenter inom teknik och naturvetenskap. Där skulle arbetsmöjligheterna i framtiden finnas, den framtid som i skrivande stund är nutid.
De studenter som följde förutsägelserna om lysande utsikter för tekniker och naturvetare vet idag bättre. Ett par av dem medverkade i det ovan nämnda TV-programmet. Men egendomligt nog ställdes inga frågor till regeringen om dess ansvar för bristfällig information om var framtidens arbeten skulle finnas.
Den eviga sanningen verkar vara att det är studenterna som får ta ansvar för sina val, och de är väl också de enda som kan ta ett sådant ansvar. Därför är det oerhört viktigt att de har relevant information om vad de kommer att lära sig, och inom vilka arbetsområden de kan få användning av kunskaperna. Lärosätena, Högskoleverket, SACO med flera har var för sig och tillsammans en viktig uppgift. Särskilt fackföreningarna besitter aktuella kunskaper, och där märker man förändring och nya trender tidigt. Samtidigt måste alla aktörer vara mycket försiktiga vad gäller bedömningar om framtiden. Ingen kan med gott samvete uttala sig säkert om den framtida arbetsmarknadens behov av olika typer av arbetskraft, i de flesta fall inte ens på relativt kort sikt. Ingen kan – och borde därför inte – utfärda några garantier!
Studenter förefaller i varje fall i det förflutna att ha haft bättre väderkorn än allehanda förståsigpåare om vad som blir gångbart på arbetsmarknaden. Det är möjligt att denna iakttagelse inte får samma giltighet i framtiden. Förändringarna går allt snabbare. Svårigheten är därför att dra några tillförlitliga slutsatser av rådande arbetsmarknad. Kan vi vara säkra på att verkligheten kommer att se likadan ut om tre till fem år, när de studenter blir klara som ska välja idag? Knappast.
ARBETSLÖSHETEN BLAND forskarutbildade har de senaste åren rent av legat högre än för akademiker med grundexamen. Mot bakgrund av den oro som många forskare känner inför framtiden är det lätt att inst�mma i den kraftiga kritik som för närvarande riktas mot utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky med anledning av ett inställt besök på Lunds universitet i slutet av augusti. Avhoppet ses som illustration till att han inte prioriterar de unga forskarna. Vi får utgå från att Leif Pagrotsky har haft goda skäl för sitt
återbud, men sett i ljuset av hur även statsministern behandlar frågor om arbetslöshet, är det inträffade illavarslande. Att återupprätta en konstruktiv dialog med forskarsamhället blir en viktig uppgift för vem som än efter valet i regeringen får ansvar för högre utbildning och forskning.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
