I Universitetsläraren 10/11 tar Horace Engdahl upp kritiska aspekter på engelskan som föreläsningsspråk på universitet och högskolor. Kanske kan några andra infallsvinklar också vara av intresse?
Jag är naturvetare, disputerade 1986 i växtekologi, men gick efter fyra år som högskolelektor i Kalmar till verksamhet utanför universitetsvärlden (miljöavdelningen, Länsstyrelsen i Skåne). Mina kontakter med undervisning är nu sporadiska, men jag brukar bli ombedd att hålla 1–2 föreläsningar per år inom mina specialområden. Det gäller olika kurser med inriktning på den tillämpade arbetsmarknad som finns i Sverige på vattenmiljöområdet. På senare år har jag i allmänhet blivit ombedd att tala engelska.
För mig själv har det varit ett visst merarbete, men också en stimulans och ganska roligt och nyttigt att tvingas att fräscha upp den engelska begreppsapparaten.
Men för studenterna? Jag har efterhand blivit alltmera medveten om att de får betydligt sämre utbyte, än om vi hade umgåtts på svenska. Jag talar förstås engelska sämre än svenska. Och de förstår engelska sämre än svenska. De få ”engelskspråkiga” studenterna har oftast engelska som andraspråk och förstår mig ofta ännu sämre än svenskarna.
MEN DET FINNS EN MERA grundläggande svårighet. Viktiga miljöproblem ligger oftast mellan de etablerade grundforskningsområdena. När jag talar om vatten är det inte stora problem så länge jag håller mig till allmän kemi och hydrologi. Här finns en inomvetenskaplig internationell terminologi som fungerar väl. Artnamn inom biologin ger lite mera problem. Riktigt knepigt blir det när jag försöker ge studenterna senaste nytt om vad som sker i samhället med relevans på deras kommande arbetsmarknad. Det är ju därför just jag har blivit inbjuden – för att underlätta övergången från elfenbenstornet. Då handlar det om svensk lagstiftning, samhällets organisation och (eventuellt bristande) funktion, referenser till debatt i svenska medier och så vidare. Här finns sällan direkta översättningar – och finns de, så fungerar de inte i
undervisningssituationen. Förklaringar blir nödvändiga, särskilt som jag vet att huvuddelen av publiken har fler amerikanska referenser än brittiska, medan jag själv försöker hålla mig till brittisk engelska – bland annat bra när man berör EU-bestämmelser. Framställningen blir trög och andefattig – HE:s beskrivning ”det är som att brottas med ena handen bakbunden” är nog så träffande.
DESSA ÅR HAR LÄRT MIG att på engelska tar samma stoff cirka 30 procent längre tid att förmedla. Det är en betydande effektivitetsförlust för studenderna. Det är också riktigt att det är svårt att få en levande diskussion i gruppen. Studenterna ställer mest korta frågor för att kolla att de uppfattat rätt. Debatten om skeendena i samhället blir tunn.
Jag hade själv under min utbildning förmånen att vid flera tillfällen komma i kontakt med gästforskare, som både undervisade vid min institution och umgicks med oss studenter i det dagliga livet. Sådan språkträning är odelat positiv. Positivt tror jag också att det var när jag som lektor i Kalmar var med om att arrangera utbyte så att våra tredjeårsstudenter i Miljö- och naturresursplanering kunde komma en dryg vecka till England på våren, medan engelska studenter kom till oss på hösten. I England fick man höra de engelska termerna för olika samhällsorgan, lagar etcetera använda i sitt rätta sammanhang. Och man blev mycket klar över att sådana termer oftast saknade exakt svensk motsvarighet. Så väcks en medvetenhet om behovet av varsamhet med orden.
Att rutinmässigt begära undervisning på engelska, även om ingen engelskspråkig student uppenbarar sig, är korkat. Det kravet har jag aldrig mött. Jag förstår att några extra studenter betyder extra resurser till en kurs. Men om det innebär 30 procent effektivitetsförlust är kanske vinsten för samhället måttlig?
Kan kravet på engelska också påverka kursernas inriktning? Det måste till exempel vara svårt att undervisa på engelska i historisk geografi, om den del av ämnet där källmaterialet är flerhundraåriga svenska kartor. Ska det avsnittet strykas? Och när det gäller miljö är risken att man – kanske omedvetet – väljer att fördjupa studenternas kunskap i de naturvetenskapliga delarna av problemen, men väjer för att ta upp samhällsfrågorna annat än globalt. Det ger handikapp på arbetsmarknaden, i synnerhet för de icke svenskspråkiga.
ALLTSÅ: HUR FRÄMJAR MAN en äkta internationalisering? Kanske är skolan en förebild i detta avseende? Där är tesen: god hemspråksförståelse för god utveckling av svenska. Samma gäller kanske här? En stabil svensk begreppsapparat som grund för diskussioner på andra språk om förhållandena i andra länder? Därmed hamnar vi genast i problemet med styrningen för att nalkas ett sådant mål. Hur den ska gå till kan jag inte lägga mig i, men även som utomstående betraktare vågar jag tro att nuvarande sätt att fördela medel till kurser snart har överlevt sig självt av många skäl.
GÖSTA REGNÉLL
projektledare vid Länsstyrelsen i Skåne
