Högskolan kan inte ge jobb åt alla doktorer

Fastän antalet nyantagna doktorander sjönk förra året är det ingen risk för underskott av doktorer i högskolan. Det utbildas tre gånger fler doktorer än som behövs inom universitet och högskolor. Detta säger Calle Jacobsson, chef för Vetenskapsrådets analysenhet.

Calle Jacobsson har räknat på behovet av doktorer inom högskolan de närmaste tio åren.
– När man tittar i Högskoleverkets NU-databas på åldersfördelningen av högskolans lektorer, professorer och forskare, så ser man att det kommer att pensioneras ungefär 500 disputerade lärare och forskare per år från 2006 till 2015.
Utöver det har Calle Jacobsson sett på högskolans expansion mellan 1995 och 2005.
– Ökningen av lektorer, professorer och forskare var 4 600 på tio år, det gör litet drygt 450 per år. Om högskolan fortsätter att expandera i samma takt blir det alltså ett behov av 450 doktorer per år för expansionen utöver behovet av 500 doktorer per år för pensionsavgångar.

Behovet blir knappt 1000
Tillsammans blir det ett behov av knappt 1 000 nya doktorer per år inom högskolan.
– Siffran är förstås beroende av statsmakternas beslut om resurser till högskolans forskning och utbildning.
Calle Jacobsson jämför med disputationsfrekvensen som under ett antal år varit betydligt högre. Under 1999–2000 gick den förbi 2 000 per år och sedan 2001 har den varit 2 500 eller fler. Nu utexamineras cirka 2 700 doktorer per år (år 2004 var antalet 2 741).
– Om man räknar med att behovet av nya doktorer är knappt 1 000 per år så utexamineras det tre gånger så många som behövs inom högskolan.
Det finns alltså gott om doktorer och två av tre behöver söka sig utanför högskolan.
– Traditionellt är det mer än hälften av doktorerna som lämnar högskolan, det tänker man ofta inte på.
Många medicinare och många tekniker blir inte kvar, vilket de nog inte heller vill. Och så måste det fortsätta.

Bilden växlar
Andelen doktorer som lämnar högskolan är givetvis beroende på ämnet.
– Bilden ser helt olika ut om du har ett stort undervisningsämne med relativt sett låg doktorsexamination, som matematik och vissa språk, eller ett relativt sett mindre undervisningsämne med stor examination av doktorer, som olika medicinska ämnen.
I de flesta ämnen kommer bara en mindre del av de disputerade att stanna kvar inom högskolan.
– Förhållandet är dock det omvända inom vårdvetenskap och utbildningsvetenskap, där jag tror att en stor andel av de disputerade kommer att vara kvar i högskolan. Dessa ämnen har ny och inte så utbyggd forskarutbildning och har en stor grundutbildning.
Calle Jacobsson hävdar att de farhågor om att de nya doktorerna inte ska räcka till för högskolans behov, som uttrycktes när antalet nyantagna doktorander sjönk förra året, är överdrivna. Marginalerna är goda.
– Som helhet finns det inte någon brist på disputerade för högskolans behov, utom kanske inom vårdvetenskap och utbildningsvetenskap. Och möjligen i något enstaka ämne som vi inte kan se i statistiken.
Men han manar till försiktighet i tolkningen av statistiken.
– Man måste vara försiktig med övergripande siffror – enskilda ämnen kan avvika från den totala bilden. Det kan till exempel vara ett teknikämne som plötsligt blir så jättehett att industrin anställer nästan alla nya doktorer.
Sveriges Doktorandförenings ståndpunkt är att forskarutbildningen inte får bli en arbetsmarknadsåtgärd där man gömmer undan arbetslöshet bland grundutbildade.
Enligt Carolina Saf, ordförande för Sveriges Doktorandförening, SDF, verkar statsmakterna se att det finns ett behov i samhället av forskarutbildade.
– Då måste man propagera för det också, säger hon.
Men det finns inga riktlinjer till universiteten att doktorandutbildningen ska innehålla kurser hur man marknadsför sig mot näringslivet.
– Vi har heller ingen praktik eller samverkan med näringslivet inom ramen för forskarutbildningarna. Man kan mycket väl tänka sig seminarier och annat där man marknadsför den kompetens som en forskarutbildad har, men det finns inget sådant.

Inget självändamål
Carolina Saf anser att om det finns någon tanke med den stora utbildningen av doktorer och att statsmakterna ser det som en långsiktig förändring av både akademin och näringslivet så måste man tillhandahålla medel.
– Man kan inte utbilda folk och tro att de sedan löser allt själva. Jag tycker det är pinsamt med en regering som driver igenom att utbilda folk till arbetslöshet, säger hon.
SDF tycker inte att det är ett självändamål att utbilda doktorer.
– Förr eller senare kommer det att bli ett konkurrensförhållande mellan doktorander och doktorer.
Carolina Saf anser att disputerade forskare måste få en större del av kakan.
– Låt säga att man har pengar till fem forskningstjänster, då är det kanske lämpligt att två av dem är doktorander och tre av dem är doktorer – juniora
forskare som är klara med sin examen.
Hon frågar också:
Varför ska så mycket av grundforskningen bedrivas av doktorander? Är det rätt och rimligt att så många nybörjare bedriver grundforskning? Vore det inte bättre att de disputerade fick möjlighet att fortsätta med de forskningsprojekt som idag sköts av doktorander?
– Men då är vi tillbaka till att det är en pengafråga, doktorander är billig arbetskraft.

Alla kan och ska inte in
Hon anser också att det måste ges bättre möjlighet till fortsatt karriär efter examen med till exempel fler postdoctjänster. Och så återkommer hon till frågan om anställning av doktorander.
– Alla kan inte komma in i akademin och alla ska inte in i akademin, men om det ska vara så här stor överproduktion så finns det ännu större anledning att doktorander ska vara garanterade anställning. Man kan se doktorandperioden som en projektanställning där man utför ett forskningsuppdrag och samtidigt utbildas till det. Men då ska man verkligen vara anställd under tiden.
Carolina Saf sammanfattar till sist SDF:s ståndpunkter:
• Inte för många doktorander
• Alla doktorander ska vara anställda
• Bra karriärmöjligheter efter examen

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv