Gästkrönika nummer 12-06

I våras publicerade jag idéskriften Ny kurs för gymnasiet och högskolan (www.saco.se). Den tog sitt avstamp i utslagningen från gymnasieskolan, akademikerarbetslösheten och tendenserna till överutbildning, men jag försökte vidga perspektivet till frågorna om hur den kvalificerade utbildningen ska organiseras.
Det märkliga med de senaste tio–femton årens expansion är att högskolan utvidgats utan att det funnits någon genomtänkt struktur och föreställning om hur den högre utbildningen ska samspela med sin omvärld. Tidigare föregicks eller samspelade tillväxten med stora utredningar om hur högskolan skulle utformas. De senaste åren har nya orter tillkommit, antalet platser ökat och nya universitet utnämnts på ett långt mer ad hoc-betonat vis.

DET ÄR INTE REALISTISKT att tro att Sverige ska kunna erbjuda alla studenter en god högskoleutbildning så länge resurserna används så osystematiskt. Faran att man får en uppdelning i A- och B-lag ökar. Tidigare har jag hört arbetsgivare kommentera just detta som styrkan i det svenska systemet: man behöver inte bry sig om en arkitekt är utbildad i Lund eller Stockholm eller Göteborg, alla håller samma klass, till skillnad från i andra länder, där vilken skola man gått igenom är en viktig fråga vid anställningsintervjun. Men risken är påtaglig att Sverige nu är på väg åt detta håll.
Sverige behöver en översyn av och struktur för hur högskolan ska utvecklas. I stället för att snart sagt varje högskola ska anstränga sig att någon gång bli ett fullskaligt universitet vore det angeläget att urskilja de olika funktioner som högskolan ska fylla och bestämma vilka som ska ha ansvaret för att göra vad. Att olika högskolor får olika uppgifter betyder inte att de delas in i A- och B-lag. Syftet med en sådan uppdelning ska i stället vara att varje högskola/universitet ska hålla så hög kvalitet i den funktion som är deras så att ingen student ska behöva bekymra sig. Den kvalitetsgarantin ska staten stå för.

BOLOGNAPROCESSEN BORDE VARA den naturliga utgångspunkten för en stor översyn. På vilka områden högskolor och universitet ska få lov att erbjuda masterutbildning måste avgöras efter tydliga kvalitetskrav. Några högskolor får koncentrera sig på grundutbildningen, medan andra kan få ge masterexamen på en rad områden. Inte ens de ”gamla” universiteten får ”fribrev”, utan att deras förmåga att ge masterutbildning bedöms efter samma förutsättningar som de andra.
Faran med en sådan indelning av universiteten och högskolorna är att de rena grundutbildningarna utarmas akademiskt. För den nödvändiga vetenskapliga förankringen är det viktigt att resurstilldelningen blir så generös att det finns gott om utrymme för forskning även för lärarna vid dessa universitet och högskolor. Varje lärare ska förutsättas ägna en del av sin tid åt forskning och förkovran. Genom hela systemet – oavsett vilka Bolognaetapper respektive högskola svarar för – ska lönesättningen utgå från både pedagogiska och vetenskapliga resultat och meriter.

UTAN KVALIFICERADE LÄRARE står sig högskolan slätt. Även om avlagd forskarexamen inte behöver säga allt om pedagogisk fallenhet och kunnande, så är det den vetenskapliga anknytningen som konstituerar den högre utbildningen. Därför är andelen disputerade lärare ett viktigt indicium på den högre utbildningens kvalitet. Inför de kommande årens pensionsavgångar är det viktigt att trygga lärarförsörjningen. Det förutsätter att villkoren är attraktiva, lönemässigt men också när det gäller utrymmet för egen forskning, som på många håll hotar att komma till korta när grundutbildningen kräver allt mer.

GUNNAR WETTERBERG
Samhällspolitisk chef
SACO


Kategorier: Arkiv