I Universitetsläraren 10/11/2006 framfördes nyligen argument för att stärka svenska språkets ställning på våra universitet – och samtidigt minska inflytandet från engelskan. I ett kort inlägg från Christian Berggren efterlystes svenska sammanfattningar i engelskspråkiga avhandlingar. En modest önskan som givetvis bör uppfyllas. Fast det är nog ännu viktigare att föra ut forskningsresultaten i mer specifikt inriktade artiklar i medier som vänder sig direkt till de olika avnämarna. Naturligtvis bör forskarna få tillgodoräkna sig även dessa publikationer i olika typer av prestationsgrundande anslagssystem. På SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, finns dylika system både centralt och på de enskilda institutionerna. På min egen avdelning har vi under den senaste 5-årsperioden producerat cirka en tredjedel av våra tryckta alster på svenska utan att därför tappa i antal vetenskapligt (på engelska) publicerade artiklar och bokkapitel etc.
Betydligt mer kritiska tongångar gentemot engelska språkets dominans framfördes i ett reportage om Horace Engdahl. Ju längre jag läste i artikeln, desto mer förbryllad blev jag. Visst håller jag med om att det är betydligt lättare att uttrycka sig på svenska än på engelska men hur kan detta avhjälpas genom att ”skapa en kader av skickliga vetenskapsöversättare”? Är det tänkt att dessa översättare ska följa med och tolka på de internationella konferenser och debatter där Horace Engdahl anser att man måste få använda sitt modersmål för att kunna ”gräla, vara kvick eller väcka känslor”?
I SLUTET AV REPORTAGET hittade jag sedan följande, mycket avslöjande passus: ”Ständige sekreteraren i Svenska Akademien anser att den bildade svensken förr ofta behärskade flera språk. Det var inte ovanligt med kunskaper både i grekiska och latin. Det är märkligt att denna övergång från mångspråkighet till fåspråkighet kallas internationalisering”.
Ja men visst! Det är ju just denna övergång till två språk – vårt modersmål och engelskan – som medför verklig internationalisering. Inte en uppvisning där språkspecialister plockar poäng på att kunna konversera på så många språk som möjligt. Utan i stället det faktum att vi, åtminstone inom medicin, naturvetenskap och teknik, numera kan kommunicera med forskare från jordens alla länder. Att detta gemensamma språk råkar vara engelska är bara en petitess i sammanhanget. Det kunde vad mig anbelangar lika gärna varit esperanto! Huvudsaken är att vi har ett gemensamt språk.
Detta kommunikationsverktyg använder vi inte bara när vi skriver ihop våra artiklar eller håller föredrag utomlands, utan även i en stor del av det dagliga forskningsarbetet. På flertalet universitetsinstitutioner förekommer idag ett antal utländska gästforskare och doktorander. Många projekt bedrivs dessutom i nära samarbete med forskare utomlands. Själv har jag i vissa perioder nästan daglig emailkontakt med forskare i andra länder när vi antingen utbyter resultat eller skriver texter tillsammans. Sålunda har drygt häften av mina vetenskapliga artiklar icke-svenskspråkiga medförfattare. Skulle vi alla skriva på våra modersmål, så … ja, det går knappt att tänka sig hur vi någonsin skulle kunna få ihop ett gemensamt alster. Likaså har jag, tillsammans med två tyskar och en holländska, skrivit två läroböcker. Detta vore också omöjligt om vi inte hade ett gemensamt språk. Och det amerikanska förlaget hade dessutom näppeligen ställt upp på att betala en dyrbar översättning!
Ett annat viktigt område är bedömningen av andras artiklar, dvs när vi tjänstgör som referees respektive redaktörer för internationella tidskrifter, konferensserier etc. En effektiv referee bör vid behov kunna ge råd om hur manuskriptet ska formuleras för att bli mera stringent och lättförståeligt, medan en redaktör dessutom måste kunna göra detta på kort tid eftersom det sannolikt ligger ytterligare ett antal manus och väntar …
Mitt förslag är att i stället stärka förmågan att använda engelska genom att ge alla nyblivna forskarstuderande en rejäl duvning i detta språk, såväl i tal som i skrift. Vidare bör man tillgodose behovet av engelska språkgranskare, speciellt för forskarstuderande. Och helst bör detta vara språkgranskare som inte bara för in sina ändringar i en datorfil, utan som även går igenom texten med författaren och förklarar varför ändringarna ska göras. När jag själv var doktorand, hade vi just en sådan person på vår institution (Systematisk botanik på Lunds universitet). Efter ett antal manusgenomgångar med henne, började vi alla skriva betydligt bättre engelska. Förvisso inte så litterärt elegant men en klar, tydlig och lättbegriplig engelska som kan förstås även av forskare i Argentina, Japan och Kirgisistan.
SÅ SMÅNINGOM BLIR VI kanske alla verkligt tvåspråkiga och kan uttrycka även de finare nyanserna på engelska. Men till dess har vi åtminstone ett språk att kommunicera våra resultat på.
PROFESSOR HILDE NYBOM
Balsgård, Institutionen
för växtvetenskap, SLU
