Ännu en kommentar till intervjun med Thomas Nordström:
Den brett uppslagna intervjun med Thomas Nordström, konsult vid Vinnova, i Universitetsläraren nr 9/2006 har stimulerat till två genmälen, från Bengt Enflo och Bo Rothstein. Därmed kan man kanske tycka att Nordströms synpunkter redan har fått mer uppmärksamhet än de förtjänar, men låt mig ändå bidra med några kommentarer.
Huvudtesen i Nordströms budskap är att svensk forskning behöver mer fokusering, strategisk styrning och inriktning på att få fram användbara produkter. Högskolorna bör modelleras efter industrin. Där tolereras det inte att var och en arbetar på sitt eget projekt, utan ledningen bestämmer vad verksamheten skall inriktas på, och sedan är det utvecklingsavdelningarnas sak att uppnå resultat innan deadline. Anslagsfördelningen skall bestämmas av tydliga kvalitetskriterier – fem mätbara parametrar borde räcka. Det är inte acceptabelt att svensk högskoleforskning inte håller internationell toppklass, när så många av våra storföretag gör det.
DET SOM GÖR ARTIKELN så lockande att diskutera är egentligen inte att åsikterna som Nordström gör sig till tolk för är särskilt originella eller extrema – de är i själva verket rätt typiska för en attityd som redan präglar vårt högskolesystem. Det speciella med Nordström är det sätt han framför åsikterna på tydligt, oförblommerat, ja nästan enfaldigt. Han framställer i skrattspegel ett system som de flesta av oss har sett mer än nog av.
Redan idag är runt hälften av högskoleforskningen finansierad av externa medel. Men en stor del av högskolornas egna fakultetsmedel används till stödjande motfinansiering, och används därför på ett sätt som bestäms av de externa finansiärerna. Dessa fördelar sina anslag efter prioriteringar som fastlagts efter strategiska diskussioner. Deadline har vi forskare också – den infaller när det är dags att söka nya anslag. Kvalitetsgranskning medelst mätbara parametrar likaså; det är räkningen av
antal artiklar, citeringar och impactfaktorer.
DET SYSTEM SOM Nordström vill se infört är alltså i sina huvuddrag precis det system som vi redan har och som han menar inte håller måttet. Möjligen vill han ytterligare accentuera det: i stället för flera konkurrerande stiftelsestyrelser behöver vi en ”koncernchef” eller ”forskningskansler”.
Vad finns det då för skäl att tro att den väg Nordström förespråkar, och som vi alltså redan har slagit in på, skulle vara den riktiga? Så vitt jag kan se inga alls, och inga framförs heller i intervjun.
IDAG GÅR UNGEFÄR fyra procent av Sveriges BNP till ”forskning”. Tre av dessa procent är målinriktad industriforskning och en (knapp) procent är forskning som utförs vid högskolan. Vad skulle vara vunnet om säg hälften av högskoleforskningen ändrades till att bli industriforskning utförd vid högskolan? Hur kommer detta att hjälpa oss hantera ”globaliseringen, åldringsexplosionen och det växande utanförskapet”?
NORDSTRÖMS ÅSIKTER har knappast heller något större stöd inom inustrin. År 1997 gjorde dåvarande TFR en utredning om det svenska forskningsfinansieringssystemet, publicerad som rapporten Peers on Peers. Den panel av industrirepresentanter som deltog i utredningen hävdade då med stor emfas att högskolans uppgift var att bidra med grundforskning av högsta klass (”… BASIC research of the highest quality”), och man varnade speciellt för en utveckling där högskolan skulle börja konkurrera med industriforskningen (”Development and applied work should be left entirely to industry”). Vinnovas föregångare NUTEK beskrevs av en industrirepresentant som ”ett slöseri med allmänna medel” (”the entire NUTEK operation was […] dismissed as a waste of public money”).
Om det då alltså inte är industrin, och knappast heller forskarna själva, som förespråkar ett forskningsfinansieringssystem i linje med det som vi har nu, och som Nordström vill se ytterligare utvecklat – vem är det då?
BO BERNDTSSON
professor i matematik
vid Chalmers
