Svar till Bengt Hansson:
I en debattartikel i Universitetsläraren 8/2006 uppmärksammade jag förhållandet att yngre forskare blir alltmer beroende av olika typer av projektbidrag för sin fortsatta akademiska karriär och de risker detta på sikt medför för den fria forskningen. Den kritik som jag i sammanhanget riktade mot Vetenskapsrådets tillsättning av forskarassistenttjänster föranledde rådets huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap, Bengt Hansson, att i sitt svar i
Universitetsläraren 10/11 anklaga mig för att bidra till en förment ”ryktesspridning” rörande Vetenskapsrådet i ”breda skikt av forskarsamhället”.
Syftet med min artikel var att initiera en saklig debatt om en generellt krympande akademisk frihet som jag, liksom många andra forskare (äldre såväl som yngre) finner djupt oroande. Jag betraktar inte ryktesspridning som förenligt med min roll som forskare och universitetslärare, och jag känner inte närmare till vilka rykten Hansson anspelar på. Det känns dock minst sagt märkligt att få en sådan anklagelse kastad i ansiktet av en person som häromåret – i ett medium med långt fler läsare än Universitetsläraren – ogrundat antydde att svenska universitet skulle ägna sig åt ”mygel och kotterier” (DN 30/11 2005)!
MAN SKULLE KUNNA nöja sig med att säga ”som man känner andra känner man sig själv”, men det är långt mer bekymmersamt att Hansson försöker skrämma Vetenskapsrådets kritiker inom forskarsamhället till tystnad genom att brännmärka dem som upprorsmakare och ryktesspridare. En sådan retorik vittnar om en auktoritär attityd där öppen kritik av Vetenskapsrådet betraktas som otillåten och rent av subversiv.
Jag vill inte tro att Hanssons attityd skulle vara dominerande inom rådet; det vore i så fall djupt beklagligt och tragiskt, både för forskningens frihet och för utsikterna att föra en öppen och konstruktiv diskussion kring hur forskningsfinansieringen i Sverige bör utformas.
Vad beträffar frågan om Vetenskapsrådets tillsättning av forskarassistenttjänster kvarstår ett flertal frågetecken även efter Hanssons framställning:
ÄR DET RIMLIGT och önskvärt att Sveriges nationella forskningsråd står över högskoleförordningens bestämmelser, i det här fallet rörande kravet på att särskild vikt skall fästas vid vetenskaplig skicklighet vid anställning av forskarassistenter? Hansson menar att det inte spelar någon roll eftersom Vetenskapsrådets portalparagraf föreskriver att rådet ska ge stöd till forskning av högsta vetenskapliga kvalitet. Problemet med det resonemanget är att det i portalparagrafen – till skillnad från i högskoleförordningen – inte anges om det är projektets eller den sökandes kvalitet som i första hand ska bedömas. Vidare är det ett problem för de sökandes rättsäkerhet då portalparagrafen inte utgör ett bindande regelverk och inte utgör grund för överklagande av Vetenskapsrådets beslut.
Gör de sakkunniga som Vetenskapsrådet anlitar verkligen en grundlig bedömning av de sökandes inlämnade vetenskapliga skrifter? Med detta menar jag att de sakkunniga, såsom är gängse i samband med tjänstetillsättningar vid universiteten, läser samtliga inlämnade skrifter och utfärdar ett skriftligt omdöme om kvaliteten på den vetenskapliga produktionen hos var och en av de sökande. Mitt intryck, efter att ha gjort upprepade fruktlösa försök att få sådana omdömen utlämnade, är att så inte är fallet.
VAD MENAS MED den av Vetenskapsrådet användna bedömningsgrunden ”den sökandes allmänna kompetens”? Hur – och framför allt varför – skiljer sig denna från det allmänt vedertagna och mer precisa begreppet ”vetenskaplig skicklighet”?
Varför skiljer sig de av Hansson citerade instruktionerna till de sakkunniga från utlysningstexten rörande hur ansökningarna bedöms? Ingenstans i den sistnämnda förekommer till exempel ordet ”originalitet”, som, om man ska tro Hansson, är ett nyckelbegrepp då ansökningarna bedöms.
Är det möjligen sådan brist på öppenhet och transparens i Vetenskapsrådets bedömnings- och beslutsprocesser som är grunden för de rykten som Hansson menar florerar om rådet?
STEFAN EKLÖF AMIRELL
Centre for Asian Studies, CEAS
Göteborgs universitet
