Torsdagen den 11 maj. Lyssnar för sista gången till University of Michigans vackra klockspel, dammar av bokhyllorna och lämnar tillbaka nycklarna. Tiden som gästprofessor är till ända. Undervisade på heltid, forskade på halvtid och höll gästföreläsningar vid New York University, Stanford och andra lärosäten. Nu måste vi skynda oss hem till Sverige så att sonen får behålla sin förskoleplats.
Går till ett café på Liberty Street för att träffa prefekten. Geoff förklarar att en fast heltidstjänst lyses ut inom kort och uppmanar mig återigen att söka. Hög lön, dynamisk miljö, goda framtidsutsikter, allt vid ett framstående forskningsuniversitet. Institutionen har satt sig före att förnya det humanistiska studiet och tänker bli en av landets bästa. Hemligheten ligger i det unga, sammansvetsade kollegiet och en aggressiv tvärdisciplinaritet.
12 maj. Sista kvällen i Ann Arbor. Middag hemma hos kollegerna J och K. Stämningen hjärtlig och kamratlig. Tonfisk på grillen. H också där. J läser högt ur sin farfars dagbok från 1942, en entusiastisk beskrivning av Stockholm. Sveriges huvudstad är inbegreppet av det moderna, menar det tyska sändebudet.
J frågar vad som väntar härnäst. Jag är lyckligt lottad – har forskningsmedel i två år från Vetenskapsrådet. Men jag får ingen undervisning vid min institution i Uppsala, inte ens på timbasis, trots att jag byggt upp uppskattade kurser på magister- och doktorandnivå. Institutionen har inte råd. Timmarna måste gå till de fast anställda, inklusive de inlasade. Flyttar nu till Södertörn där jag fått ett vikariat. På halvtid. På arton månader. Tjugofem disputerade forskare sökte.
Sällskapet gapar. Hur kan man vara docent utan fast tjänst? Du har ju doktorerat vid både Duke och Uppsala, studerat för en världsledande forskare, givit ut en bok på Cornell University Press, varit fellow vid Wissenschaftskolleg i Berlin … Och hade inte du den där fyraåriga nationella postdoc-tjänsten … vad hette den nu … Pro Futura? För framtiden. Och vad betyder förresten inlasad? Inte lätt att förklara. Men en sak förstår alla. Med sådana karriärvägar kommer svensk humanvetenskaplig forskning mycket snart att drabbas av ett exempellöst sönderfall.
13 maj. Flyg till Chicago för vidarebefordran Stockholm. Sonen, snabb som en vessla, smiter in i cockpit.
14 maj. Taxin sätter av tre rödögda resenärer och sex blytunga amerikakoffertar utanför vårt hus. Plommonträdet blommar skirt. Morgonen är sval, daggen lyfter. 15 maj. Sonen cyklar glatt till sin förskola. Förbereder min opposition på en avhandling skriven av en begåvad litteraturvetare i Trondheim. Läser i Universitetsläraren att yngre forskares karriärvägar ska utredas. Inte en minut för tidigt. Inom svensk humanvetenskap finns i dag inga vägar framåt, inte ens för de mest välmeriterade.
17 maj. Läser Nathalie Sarraute. Planerar in en tjänsteresa till Paris. Bör ta kontakt med SL för att diskutera ett sakkunniguppdrag. Ett femtiotal personer har sökt ett lektorat vid en högskola i landsorten. Snart kommer handlingarna. Funderar på hur lådan med femtio doktorsavhandlingar samt okänt antal övriga skrifter ska transporteras hem.
19 maj. Deadline för krönika om yngre forskares villkor till Universitetsläraren. Använda mig själv som exempel på en strukturkris? Samtal med CS om höstens undervisning vid Samtidens estetik vid Södertörn. Går hem med sonen.
Tar fram ett papper, skriver UNIVERSITY OF MICHIGAN högst upp. Listar argument för och emot. Vänsterspalten vinner en förkrossande seger.
Tar fram ett andra papper. SVENSK AKADEMISK KARRIÄR. Pro et contra. En tämligen seg match.
Tar fram ett tredje papper. LÄMNA UNIVERSITETSVÄRLDEN. Pro et contra.
Vänsterspalten tar snabbt ledningen. Försvaret förblir maktlöst.
Lägger undan papperen. Tills vidare. Som min gode vän hjärnskrynklaren, en ovanligt förnuftig man, brukar säga: man ska fatta beslut när man är utvilad och på gott humör.
Snart är jag utvilad, kanske till och med på gott humör.
SARA DANIUS
Docent i litteraturvetenskap
vid Uppsala universitet
