Alla, utom möjligen socialdemokraternas Sören Wibe som hävdar att han inte bara är stolt över den förda politikens praktik, utan också nöjd med sakernas tillstånd. Han skulle hellre ge extramiljarder till undersköterskor än till forskning och anser att doktorander inte har något att klaga på.
Mer pengar erbjuds från bägge blocken inför valet, socialdemokraterna lockar med ett odaterat enprocentsmål och alliansen två extra miljarder. Varsitt erbjudande som, enligt kritiker, går på ett ut.
De motsättningar som finns inom den borgerliga alliansen rör bland annat lärarundantaget, som kristdemokraterna, men inte moderaterna vill avskaffa. Och de nya högskolorna som kristdemokraterna och framförallt centerpartiet värnar om och tror på, försvaras knappast av moderaterna och folkpartiet.
Den tvärpolitiska enigheten märks mest när det gäller viljan att öka tilldelningen av fasta fakultetsmedel. Den enigheten och viljan till förändring är så påfallande att det måste anses egendomligt att inget redan hänt.
Men det skulle förstås förutsätta att de forskningspolitiska representanterna vore representativa också för sina respektive partiledningar.
Tvätta bort stämpeln
I någon mån med utgångspunkt i det seminarium som i maj hölls på Karolinska Institutet om Kraftsamling för forskningens framtid och med avstamp i själva begreppet ”kraftsamling” har Universitetsläraren talat med sju forskningspolitiker, om partiernas program, men också om personliga käpphästar gällande villkor och kvalitet för forskning och högre utbildning.
– Kraftsamling? Ja, det innebär mer resurser från statens sida till forskningen och till bra forskningsmiljöer, säger centerpartiets Håkan Larsson, som är kritisk till dem som tror att man ”bara ska satsa på de stora, gamla universiteten” och framhåller att centerns roll har varit och är att ”tvätta bort stämpeln bygdehögskola” från de nya högskolorna.
Håkan Larsson menar att det är ”jättebra” om över femtio procent av generationerna får högre utbildning, men att det å andra sidan inte får gå ut över utbildningens kvalitet.
Han ser det som svårt, men väsentligt att optimalt kombinera ”två spår, dels forskningens nytta, dels den akademiska friheten” och skulle gärna vilja att den svårigheten diskuteras mera.
De villkor som råder för forskare idag finner han ”ovärdiga, med stor risk för braindrain och utlandsflytt”. Hans lösning är ”betydligt mer pengar” och ser Carl Bennets förslag om att öronmärkta vinster och ägardirektiv till statliga företag som en god idé.
Dunkelt begrepp
Socialdemokraten Sören Wibe säger att begreppet kraftsamling är ”dunkelt”.
– Man menar ofta bara de stora universiteten, men 95 procent går redan dit och stordriftsfördelar finns inte, säger Wibe som starkt tvivlar på sambandet mellan forskning och tillväxt.
– En välutbildad befolkning är en helt annan sak, men om jag hade några miljarder över skulle jag hellre ge det till undersköterskor än till forskning.
Samtidigt tror Wibe att enprocentsmålet måste höjas, från år 2008, men att ta pengarna från statliga företag menar han ”är fel tänkt, de som föreslår det, som Carl Bennet, försöker bara trolla med knäna”.
– Möjligen har vi rört oss alltför snabbt från livstidsprofessurer med forskningsmedel till att söka i konkurrens, vi måste nog framöver höja andelen fakultetsanslag.
Om villkoren för doktorander säger Wibe att ”17 000 i månadslön inte är så dåligt, man får ju en utbildning också”. Gällande otrygga villkor menar han att det råder samma osäkerhet på andra arbetsmarknader.
– Och det finns för många som vill forska, de får inte plats på universiteten.
Där hjärnorna finns
Peter Danielsson, moderata samlingspartiet, definierar kraftsamling som att nå en kritisk massa och att samla resurser ”där hjärnorna finns”. Han tror på mer pengar än de två extra statliga miljarderna som borgerliga alliansen utlovar, på en ”andra våg”, som ska ge ytterligare sju–åtta miljarder.
Han är vidare ”väldigt förvånad” över att det inte finns ”något egentligt system” för tilldelning av fakultetsmedel.
– Jämfört med andra länder sticker vi ut på så vis att forskningssystemet är drivet av doktorander. Å ena sidan är det bra att få vara med i skarpt forskningsläge, å andra sidan måste vi se över den sociala situationen och skapa trygghetssystem så att också en doktorand vågar vara mammaledig, säger Peter Danielsson, som menar att det är mycket märkligt att samhället sänder sådana signaler, att forskning är lika med dålig, otrygg karriär.
Han vill vidare att tredje uppgiften ska belönas extra och, ”medveten om deras tidsbrist”, att lärare borde vara mer ute och föreläsa, utanför universiteten.
I starka miljöer
Ulf Nilsson, folkpartiet, tolkar kraftsamlingspratet som ett exempel på att det, på gott och ont, lätt blir visioner och mindre konkret politik när man talar om forskning.
– Ska det kraftsamlas på allvar måste det ske i redan starka och kvalificerade miljöer, säger Ulf Nilsson, som menar att motsättningen mellan nyttoforskning och nyfikenhetsforskning är konstlad.
– Man måste våga se och välja tre fyra miljöer, lika med de gamla universiteten, medan de nya och högskolorna bör ägna sig åt nischforskning. På sikt måste vi också acceptera högskolor med bara grundutbildning, vi har haft en orealistisk politik som resulterat i en underfinansierad utbyggnad av högskolorna.
Samtidigt anser han att lärarna utanför de tre fyra starka miljöerna också måste ges möjlighet att forska och betonar att studenter ska ha rätt till undervisning av forskarutbildade lärare.
– Personligen menar jag att det är väldigt viktigt att vi får lärare med fast anställning som är fria att använda sin tid till forskning.
Blivit ett modeord
Britt-Marie Danestig, vänsterpartiet, menar att kraftsamling blivit ett modeord, hon vill konkretisera det till pengar, som de fem miljarder till forskning som var vänsterpartiets utgångsbud i de senaste budgetförhandlingarna med s och mp.
Regeringens enprocentsmål anser hon vara rätt och viktigt, men betonar att socialdemokraterna också måste klargöra när detta mål ska uppnås.
– Vi har också krävt utredning av hur fasta medel fördelas, att prioritera är en sak, men politiker ska inte lägga sig i, den akademiska friheten måste säkras bättre.
Målet att femtio procent ur varje generation ska gå vidare till högre utbildning är idag ifrågasatt. Detta tror Britt-Marie Danestig snarare beror mer på akademikerarbetslösheten än på att det skulle vara en felaktig målsättning.
Hon ser det också som bland det mest väsentliga att diskutera hur man ute på universiteten ska möta pensionsavgångarna bland lärarna:
– 40 procent av lärarna kommer att gå i pension de närmaste åren, vi måste försäkra oss om att de forskarutbildade räcker till för framtida undervisning.
Underlag för beslut
Claes Roxberg, miljöpartiet, menar att kraftsamling är lika med att använda det som finns och talar om forna tider som föredöme, då samarbete mellan stat och statliga företag skapade kreativ och framgångsrik forskning.
– Det säljbara är förstås bra, men forskning är också viktigt som underlag för politiska beslut, de olika utskotten borde ägna sig mera åt forskning, idag är det för få politiker som bryr sig om forskningsproppen, enligt Clas Roxberg.
– Forskning blir också osynlig genom att den inte finns med i samband med att vi beslutar om annat, det hanteras som om infrastruktursatsningar och forskning inte hänger ihop, något debatterna i riksdagen borde ta itu med.
Han tror att denna bristande insikt i forskning liksom i lärarnas villkor förklarar underfinansiering och otrygga anställningsförhållanden. En lösning eller åtminstone förhoppning från Claes Roxberg är att fler politiker själva har ägnat sig åt forskning.
– Och hur många från departementen går idag tillbaka till universiteten. Som det är idag ses det som en återvändsgränd, som att trappa ned?
Fundament för välfärd
Kristdemokraternas Olle Sandahl översätter kraftsamling till ”forskning som fundament för framtida välfärd”.
Han vill inrätta patent- och holdingbolag för kommersialisering och vill avskaffa lärarundantaget.
– Vi måste också inse att Sverige storleksmässigt är som Paris, att resurser därför måste samordnas.
En av Olle Sandahls käpphästar är en nationell fond som står för motfinansiering om någon svensk forskargrupp får pengar från EU-programmen. Avdragsrätt för forskning i mindre företag är en annan sak han betonar, samt mer forskning i offentliga sektorn.
– Kriminalvården är ett sådant exempel, vilket skulle gynna hum-sam-forskning. Och det ska skrivas in i regleringsbreven, så att det inte bara blir snack!
Han säger också att politiker måste inse att det finns forskare bakom forskningen:
– Doktoranderna, och särskilt kvinnliga doktorander – det är ju ändå de som föder barn – måste få bättre villkor.
– Det ska vara stor forskarnärvaro på grundutbildningen, man måste premiera kvalitet i stället för genomströmning. Och det finns inget som säger att inte de nya högskolor som sköter sina kort kan vara med i konkurrensen.
MARIELOUISE SAMUELSSON
