Det väckte stor uppmärksamhet när utbildningsministern meddelade att det saknas förutsättningar för att behandla ansökningarna från högskolor som vill bli universitet. Enligt Dagens Nyheter stoppar regeringen ”alla planer på nya universitet”. Leif Pagrotskys budskap var nu vare sig så drastiskt eller negativt som rubriksättningen kunde ge intryck av. I sak meddelades att det behövs ett nytt system för beslut om universitetsstatus.
När nyheten väl sjunkit in borde högskolorna ha anledning att välkomna Pagrotskys besked. Dagens ordning har i hög grad gjort arbetet med att få universitetsstatus till ett politiskt spel, och stimulerar varken profilering eller nytänkande.
JAG HAR TIDIGARE varit rektor vid en svensk högskola med ambitionen att bli universitet. Sedan drygt ett år leder jag det Thailandsbaserade utbildnings- och forskningsinstitutet Asian Institute of Technology, AIT. Denna kombination ger mig möjlighet att kommentera svensk utbildningspolitik från en om inte unik, så dock annorlunda position. Från Bangkok följer jag utvecklingen i Sverige med stort intresse.
När jag reser runt i Asien och samlar intryck från i första hand utbildnings- och forskningssektorn, möter jag framtidstro, utvecklingskraft och innovationsförmåga. Jag frågar mig ofta varför denna dynamiska del av världen kännetecknas av en annan anda än Sverige.
Många asiatiska länder har en imponerande tillväxt, då inte bara i ekonomisk mening utan också med avseende på utbildning, kunskapsbildning och forskning. Om Sverige skall vara konkurrenskraftigt i morgondagens globaliserade värld och vinna andelar på den växande internationella utbildningsmarknaden, är det nödvändigt att uppmuntra mångfald och nytänkande inom den högre utbildningen och forskningen. Vi måste i likhet med länder som Sydkorea och Indien våga satsa på nya, oprövade tankar och visioner, och ersätta likhetstänkande med mångfald och profilering.
OM VI SKALL GÅ från ord till handling när det gäller profilering av svenska lärosäten, finns det få åtgärder som är viktigare än att etablera en flexibel syn på vad ett universitet kan vara. Det är av största betydelse att de som arbetar fram ett nytt system för beslut om universitetsstatus har kreativitet och mod nog att bana väg för nyskapande initiativ. Den utredning om universitetsackreditering som Leif Pagrotsky förutskickade i Dagens Nyheter borde se som sin uppgift att formulera ett på en gång kvalitetsstyrt och öppet universitetsbegrepp
Det talas visserligen mycket om profilering och koncentration inom den svenska högskolevärlden, men i praktiken hindras utvecklingen av regelsystem och ingrodda föreställningar om vad ett universitet är. Det finns i Sverige en tendens till att i varje ansökan om universitetsstatus se fröet till ett nytt Uppsala eller Lund.
Det är denna mentalitet som har gjort att inget av våra fyra nya svenska universitet har tänkt i radikalt nyskapande banor. I stället har vi, tillspetsat uttryckt, fått mer av det gamla. Det är samma enhetlighetskultur som får utbildningsministern att sätta likhetstecken mellan nya universitet och större ekonomiska åtaganden, vilket gör varje ansökan om universitetsstatus till ett statsfinansiellt problem.
SOM REKTOR FÖR Högskolan i Borås var jag med om att formulera målsättningen att bli professionsuniversitet. Denna i Sverige oprövade modells grundläggande idé är att genom nära, konsekvent och ömsesidig samverkan mellan akademi och professioner förmedla och vidareutveckla kunskap för yrkeslivets behov.
Visionen om ett professionsuniversitet är bara ett av många tänkbara exempel på hur Sverige kan få nya universitet som inte ser ut och fungerar som de gamla. Vi behöver stimulerande komplement till befintlig utbildning och forskning. Nytänkande om universiteten skulle bidra till en mera dynamisk och framtidsinriktad samhällsanda i Sverige. Vad skall vara drivkraften för ett kunskapssamhälle om inte kunskapssektorn själv?
SAID IRANDOUST
rektor vid Asian Institute of Technology,
Thailand
