I Universitetsläraren/2006 intervjuades Etzel Cardeña, professor i psykologi med inriktning på hypnologi och parapsykologi.
Universitetslektor Mattias Marklund kommenterade denna intervju i Universitetsläraren 4/2006 utgående från bland annat modern fysik (strängteori). Marklund understryker att parapsykologi och strängteori ärtvå väsensskilda områden, så att ”underligheter” i strängteorin inte kan användas för att motivera korrektheten i forskning i parapsykologi. Jag skulle vilja ge ett ytterligare perspektiv.
Väsensskilda forskningsområden kan ha vissa beröringspunkter. Det har skett en intressant överföring av begrepp från kvantmekaniken till vissa modeller för medvetandet inom psykologin. Inom parentes är kvantmekaniken en av de två stora landvinningarna inom fysiken som strängteorin, nämnd av både Cardeña och Marklund, försöker väva samman.
CARDEÑA KONSTATERADE att vetenskaper som till exempel fysik, som verkar ytterst exakta, ibland målar upp bilder av vår värld med en hög grad av ”underlighet”. Jag tycker att vi här som exempel på ”underligheter” kan nämna den häpnadsväckande och omvälvande upptäckten att jorden kretsar kring solen och inte tvärtom eller att rum och tid bildar en sammanhängande rumtid i fyra
dimensioner och inte är åtskilda från varandra.
Den senare upptäckten har nog fortfarande en hög grad av ”underlighet”, åtminstone för dem som inte blivit tillvanda vid fenomenet under långa studier i fysik. Sett i detta perspektiv bör vi inte blunda för möjligheten att vår värld kan vara ännu mer fantastisk och underlig än vad vi för tillfället tror oss veta.
DET ÄR ÖVER ETT HALVT SEKEL sedan biofysiker upptäckte att nervceller i det mänskliga ögat är känsliga nog att registrera absorptionen av en enstaka foton. Detta visar att hjärnan kan registrera vissa skeenden på kvantnivå. Även om det behövs något flera fotoner för att själva medvetandet ska registrera dem så har begrepp från kvantmekaniken kommit att berika vissa modeller för medvetandet. Med David Bohms ord (i Quantum Theory) ”We may well now ask whether the close analogy between quantum processes and our inner experiences and thought processes is mere coincidence”.
Ett annat resultat i kvantmekaniken är att själva mätningen under ett experiment direkt kan påverka utfallet av experimentet. Detta innebär att det inte finns någon helt objektiv värld ”därute” som vi kan studera och mäta utan att vi samtidigt deltar i den. Det är här frestande att spekulera huruvida ett analogt fenomen skulle kunna ha betydelse i psykologiska experiment! Skulle en mätning kunna ”förstöra” utfallet av ett parapsykologiskt experiment, på motsvarande sätt som vi känner till från kvantmekaniken?
JAG TROR ATT VI MÅSTE ha tilltro till forskningsprocessen, sedd som mänsklig aktivitet, när det gäller att försöka förstå ”underligheter”, vare sig i strängteorin, parapsykologin eller andra områden, och att det genuina sökandet efter kunskap leder oss framåt i någon bemärkelse. Jag tycker att de anledningar för forskare att studera anomala fenomen som Cardeña nämner är relevanta. Dessa utgår från människors upplevelser, hur än dessa har uppkommit. En upplevelse är ett resultat av ett medvetande i en omgivning. Detta att inom psykologin utgå från en upplevelse påminner om vad vi inom fysiken skulle kalla att utgå från en mätning eller ett experiment, det vill säga ett resultat av ett mätinstrument i en omgivning. Detta är en beprövad metod att nå kunskap.
THOMAS B. LEYSER
docent, Institutet för rymdfysik, Uppsala
