debatt

I början detta sekel publicerade SULF:s dåvarande ordförande, Staffan Hellberg, en krönika i Universitetsläraren 2/2000, i vilken han förundrade sig över att Uppsala universitet satt sig över ett riksdagsbeslut och inrättat en ny tjänstekategori, nämligen lärostolsprofessurer. Som svar på denna förundran anför Bo Sundqvist och Lena Marcusson, då som nu rektor respektive prorektor vid Uppsala universitet, att så ingalunda är fallet: ”Uppsala universitet inför inte någon ny anställningskategori,” eftersom titeln som professor och anställning som professor är gemensam (Universitetsläraren 4/2000).
Det har nu gått sex år, och frågan är vad som hänt under denna tid. Svaret är enkelt, åtminstone vad gäller Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet. Professorer som blivit befordrade har fortfarande samma villkor som gäller för lektorer inom fakulteten, det vill säga ingen tid alls för egen forskning. Låt mig kort illustrera vad detta påstående innebär.
Det arbetstidsavtal som skrivits under gäller av resursmässiga skäl inte alls i praktiken. Trots vackra ord verkar det ej heller finnas några starka strukturella incitament att ändra på denna situation. I fakultetens professorsprogram för perioden 2003–2008 finner vi till exempel det ”pragmatiska konstaterandet att de befordrade professorerna, liksom lektorerna, svarar för en stor del av inflödet av externa forskningsmedel till fakulteten … Man måste realistiskt räkna med en påtaglig utträngningseffekt, så att ju mer av fakultetsmedel som satsas på forskning inom anställningen, desto mindre blir inflödet av externa
forskningspengar.” Ja, klarare än så kan det ju inte sägas. Förutom en betydligt högre lön och en generöst tilltagen forskningstid, får de professorer som erhåller tjänst via ledigkungörande bland annat en sabbatstermin var femte år, en morgongåva, samt möjlighet att anta doktorander. Inget av detta tillfaller professorer som blivit befordrade.
Också intressant att notera är att om man går in på fakultetens hemsida under rubriken ”Professorslöner”, lyser de som blivit professorer genom befordran med sin frånvaro; implikationen är (vilket stämmer) att de inte är professorsavlönade. På min egen institution har det dessutom nu gått så långt att man officiellt skiljer mellan ”lärostolsprofessorer”, å ena sidan, och ”tillsvidareanställda lektorer … (varav tre är befordrade professorer)”. Med andra ord, så har vi idag inte bara två kategorier professor men också två olika titlar: lärostolsprofessorer och befordrade professorer. Jag måste omgående beställa nya visitkort.

HUR KUNDE DET BLI SÅ HÄR, trots rektors och prorektors försäkran? Jag tror att den främsta orsaken är att det vid mitt universitet helt enkelt inte funnits – och fortfarande inte finns – en vilja att genomföra reformen. Skälet som anges av rektor och prorektor för att det fortfarande måste finnas lärostolsprofessurer som skiljer sig från de som innehas av befordrade lektorer, är att kunna attrahera internationellt framstående forskare. Men även lektorer rekryteras utifrån, vilket sker i en allt ökande omfattning eftersom dessa tjänster vanligtvis får ett betydligt större antal sökanden – ofta internationellt välmeriterade – från både Sverige och utlandet än lärostolsprofessurer. Vid min egen institution har alla tre lärostolsprofessorer disputerat internt (och detta länge sedan), samtidigt som två av tre befordrade professorer gjort det utomlands.
Nej, skälet för att skapa lärostolsprofessurer, och behålla dessa åtskilda från de professorsanställningar som tillkommit genom befordran, har föga med behovet av nyrekrytering att göra. Skälet är enklare än så: det urgamla behovet av att försvara egna skråförmåner. Eftersom befordringsreformen varit och förblivit ofinansierad, har det i praktiken funnits enbart en väg att genomföra riksdagens intentioner: att ändra på de villkor och förmåner som professorer tidigare åtnjutit, det vill säga att gilla läget och omdisponera resurser. Detta har varit fullt möjligt – om viljan funnits. Vid Uppsala universitet har detta uppenbart inte varit fallet.

SLUTSATSEN JAG DRAR efter sju år som befordrad professor är att det måste till en grundläggande förändring av tjänste- och resurstilldelningsstrukturna vid Uppsala universitet om vi inte ska hamna i en situation med en allt större kader av yngre och frustrerade professorer som – enkom för att de blivit befordrade – hålles utanför universitets professorsprogram och allt vad dessa representerar i form av gamla privilegier.
Jag tror dessutom inte detta går att genomföra utan att SULF i denna fråga agerar centralt på ett helt annat och mycket kraftfullare sätt än fallet varit tidigare. I och med att vi nästa år kommer att ha en ny avtalsrörelse, och att Uppsala universitet inom kort får en ny högsta ledning, är tiden nu mogen för att denna i grunden nödvändiga och progressiva reform äntligen ska kunna ros i hamn både vid mitt universitet och i resten av landet.

WALTER CARLSNAES
professor i statskunskap, Uppsala universitet


Kategorier: Arkiv