debatt

Universitetsläraren 9/2006 innehåller en intervju med Thomas Nordström, konsult vid Vinnova och tidigare bland annat vd för Industriellt Utvecklingscentrum i Olofström och rektor för Högskolan i Kristianstad. Intervjun speglar en syn på universitetens uppgift som är helt olika den syn som jag har förvärvat under nära 50 år som forskare och lärare i universitetsvärlden.
I intervjun används flera gånger ordet ”nytta”. Detta begrepp fordrar en definition för att kunna ställas i relation till universitetens uppgift.
Nordström talar om vikten av att prioritera teknik och medicin för att vår industri och vårt samhällssystem de närmaste 20 åren ska kunna klara av globaliseringen, åldringsexplosionen och det växande utanförskapet. Det är därav tydligt att Nordströms nyttoperspektiv gäller våra materiella villkor och vår fysiska och psykiska hälsa, vilket allt är sådant som framsteg i teknik och medicin direkt påverkar.

I STÄLLET FÖR ATT kräva att universiteten först och främst ska främja denna materiella samhällsnytta menar jag att man ska kräva att universiteten främjar allt som ger människors tillvaro innehåll och mening. Detta sker bäst genom produktion och överföring av vetenskaplig kunskap, mer eller mindre samhällsnära, med stränga krav på metod och kontroll, i både natur- och humanvetenskaper i vid bemärkelse. Vi kan inte satsa lika mycket på alla områden, men låt då talang och excellens styra vart satsningarna ska gå. Sådana satsningar ger resultat av högre kvalitet än satsningar på, enligt Nordströms förslag, av regeringen utpekade områden. Vi får inte glömma bort att vetenskapliga framsteg göres av människor med idéer och kunskap, ej av ”områden”.

I INTERVJUN PÅPEKAR Nordström, kanske pliktskyldigast, att forskningens frihet behövs i den meningen att ingen ska tala om vad och hur en forskare ska tänka. I forskarens frihet ingår att bestämma om han, uttryckt med Nordströms ord, vill leverera nytta till samhället. Nordström tycks mena att detta sker genom att forskaren väljer problem, vilkas lösning direkt inverkar på vår konkurrenskraft eller vår hälsa. Emellertid kan en grundforskare på internationell toppnivå leverera den bästa samhällsnyttan (till och med i Nordströms nyttoperspektiv) genom att attrahera unga forskare, som i sin tur efter sin doktorandutbildning leder forskning eller utvecklingsarbete av industriell betydelse i högskola eller näringsliv. En väsentlig del av universitetsforskningens ”nytta” ligger i den kunskap, som från spetsforskningens topp i flera steg överföres till samhällets alla delar.

NORDSTRÖM PLÄDERAR för att universitetsutbildningen ska bli mera kopplad till arbetsmarknaden, så att studenterna blir mer anställningsbara. Exempelvis ska man ”kunna säga att nu behövs det inga fler marinbiologer på ett tag och då inte ta in några nya studenter på utbildningen”. Exemplet marinbiologi är sällsynt illa valt. En utbildning till marinbiolog ger förutsättningar för att lösa uppgifter i hundratals biologiska specialiteter i hela världen.
Nordström vill koncentrera den mest kvalificerade forskningen i Sverige till högst fem topplärosäten, medan övriga högskolor blir filialer, dotterhögskolor eller högskolor, som enbart ägnar sig åt utbildning, men där håller världsklass. Min erfarenhet är att de flesta universitetslärare, om än inte alla, behöver den stimulans, som den egna forskningen ger, för att under ett långt yrkesliv hålla sin undervisning levande och intressant. Universitetsutbildning av världsklass utan forskande lärare är en självmotsägelse.

VISST BEHÖVER universitetsvärlden, liksom alla andra sektorer av samhället, ett fortlöpande omstruktureringsarbete i takt med tidens krav. Bevare oss för en styrning av detta enligt Nordströms nyttoperspektiv!

BENGT ENFLO
professor emeritus i mekanik vid KTH Stockholm


Kategorier: Arkiv