Jag har just satt sista punkten för en bedömning av en ansökan för att bli antagen som oavlönad docent. Det är ett viktigt arbete eftersom det betyder mycket både för individer och för akademin. Och det är ett roligt arbete. Det är roligt för att det nödvändiggör att läsa ordentligt vad någon skrivit och se en ung forskares utveckling över tiden.
MYCKET ANNAT LÄSER JAG genom att ”sladda” över sidorna. Det blir kanske en yrkessjukdom. Fast det känns inte så roligt längre därför att hela systemet tycks vara i gungning. Anledningen är, för att låna ett uttryck som jag och en före detta kollega, Carin Holmqvist, använde i en artikel för ett antal år sedan, att vi håller på att ”falla i farstun för det utländska”. Låt mig utveckla och exemplifiera och också förklara varför jag anser det olyckligt. Det jag skriver har, förmodligen, mest relevans för samhällsvetenskaperna.
JAG HADE FÖR NÅGRA dagar sedan anledning att ringa till den fakultet som handlade docentärendet. De hade, fick jag veta, redan fått in yttrande från den andra sakkunnige – en mycket känd utländsk forskare. Jag kände mig därför tidspressad och frågade hur långt hans yttrande var. Den generade fakultetssekreteraren förklarade då med många ord att yttrandet var mycket kort, cirka en sida, och torftigt – men positivt. Men det är så det brukar vara med utländska sakkunniga, la hon till. Det är kanske för starkt att generalisera från denna högskola men en rad samtal med kollegor tyder på att utländska sakkunniga inte, som tanken var, för med sig hög kvalitet utan det motsatta. Låt mig ta ett exempel till som jag själv varit inblandad i. Den gången gällde det att rangordna en rad sökande till en professur. Vi var tre sakkunniga, två svenskar och en välkänd utländsk forskare. Också i det fallet gjorde den utländske jobbet först och fort. Han hade uppenbarligen inte läst vad de sökande skrivit (inte ens det som var skrivet på engelska) utan utgick från inskickade cv:n. Han kunde endast efter övertalning förmås att skriva några rader också om det pedagogiska. Granskningen och jämförelsen överläts alltså till mig och den andre svenske sakkunnige. Också den fakultetssekreterare som handlade det ärendet suckade att så brukar det vara. Och så brukar det tydligen vara efter vad kollegor runt om i landet uppger.
ÄR DET ETT PROBLEM för någon mer och andra svenskar som får dålig timpenning relativt de utländska sakkunniga? Ja, jag anser det, eftersom bedömningarna avgör vem som ska avancera och vem som ska få de högsta tjänsterna i vårt system. Att de utländska sakkunniga kan vara så snabba beror tydligen på att de läser igenom inlämnade cv:n och främst tar fasta på uppgifterna om var den sökande publicerat sig. (Observera inte vad!).
Tidskrifter anses mest värdefulla – men inte vilka tidskrifter som helst – de ska vara internationella i praktiken utgivna på engelska (det gynnar självklart engelskspråkiga sökande. Finska är inte internationellt och inte heller polska till exempel). Utvecklingen har gått därhän att antalet tidskrifter ökat, vilket är bra för det gör det lättare att bli publicerad, men dåligt eftersom deras fokus blir allt snävare avseende ämnesområde och metod. Rådet från ”artikelskrivarexperter” är ofta att författaren bör begränsa framställningen till en infallsvinkel. Sammantaget minskar utvecklingen utrymmet för kritiskt förhållningssätt och gör det svårt både för skribenter och läsare att få en bild av komplicerade och mångdimensionella frågor. Om bedömningar görs genom att räkna antalet publiceringar och inte innehållet i dem fås heller ingen uppfattning om den sökandes utveckling och förmåga till syntes. Själva räknandet kan överlåtas på vem som helst.
ETT OFTA NYTTJAT nyckelbegrepp i dessa sammanhang är impact. Med impact menas att vara publicerad i välrenommerade tidskrifter (hur den klassificeringen görs är en historia i sig) och hur många citeringar som en artikel får. Skriver jag något riktigt dumt kan jag alltså bli mycket citerad! Jag menar dock att en reell impact på uppfattningar och beslutsfattare får jag mer genom en artikel i Östgöta Correspondenten (allra helst om den citeras i tidningskrönikan) än om den kommer med i en utländsk tidskrift med en, trots allt, begränsad läsekrets. Läsekretsens storlek kan verkligen diskuteras – de vetenskapliga tidskrifterna är till för skribenter – inte för läsare hörde jag en äldre insiktsfull kollega konstatera.
VAD SKA GÖRAS – om något? Kanske finns det något positivt i vårt system som vi vill bevara? I så fall ska vi göra det. Kanske ska en anpassning ske till det internationella? I så fall ska vi välja de delar som vi anser vara bäst och klart säga det. Inte lura seniora kollegor till onödigt arbete och yngre kollegor till att välja irrelevanta strategier.
ELISABETH SUNDIN
professor vid Arbetslivsinstitutet och Ekonomiska institutionen, Linköpings universitet
