Att snabbt få ordning på karriärvägarna inom universitet och högskolor är i dagsläget den viktigaste forskningspolitiska frågan. SULF välkomnar därför Leif Pagrotskys beslut att låta utreda en rad aspekter på forskarnas anställningsvillkor.
Men bara ordet ”utredning” signalerar att de konkreta insatserna kommer att dröja. Vissa åtgärder kräver ingen utredning! Regering och riksdag måste göra en snabb och omfattande satsning på anställningar för dem som har doktorerat och är i början av karriären. Detta kan självfallet göras med nuvarande regler. För närvarande är oron över framtiden stor bland de unga forskarna. Deras frustration ökar, och den växande modlösheten inger stora bekymmer. Antalet nya doktorer är större än någonsin. Det är svårare än tidigare för individerna att förutse hur en akademisk karriär kan gestalta sig.
LEIF PAGROTSKY NOTERAR att nuvarande regler missgynnar kvinnor. Av den undersökning av visstidsanställningarna vid Lunds universitet som SULF:s företrädare Karin Warfvinge och Pehr Osbeck gjorde för några år sedan framgår att kvinnorna är överrepresenterade bland de visstidsanställda. Nyligen har Högskoleverket också kunnat visa att kvinnor ges mycket sämre möjligheter att meritera sig. Kvinnorna sållas bort, och väljer andra banor.
Befordringsreformen har inte heller blivit den hävstång för ökad jämställdhet som Pagrotskys företrädare Carl Tham förutsåg. Det är dock viktigt att hålla i minnet att bland de befordrade är andelen kvinnor högre än inom professorskåren totalt sett. Som bekant innebär befordran sällan ökade möjligheter att forska utan den stannar vid en titelförändring. Orsaken till detta är i första hand att reformen inte var finansierad av statsmakterna. Än är det inte för sent för att tillvarata befordringsreformens potential, men då krävs en riktad resursinsats. Lärosätena har under den period då reformen implementerats kämpat med att förena krympande resurser med ett växande uppdrag. Utmärkta initiativ för att öka andelen kvinnor tas för närvarande av bland annat Stockholms universitet.
Vid de många kontakter med unga forskare som SULF:s kansli har kan vi märka en förändrad inställning till arbetet. Man är lika besjälad av uppgiften som någonsin förr, och man är redo att ge järnet. Men forskarbanan är inget kall, som man är redo att offra allt – och alla – för. Det kommer alltid att finnas vissa skillnader mellan den akademiska banan och andra yrkesval. Det förefaller dock vara nödvändigt att arbetsvillkoren inom akademin närmar sig de förhållanden som råder i omvärlden.
Möjligheterna för lärosätena att tidsbegränsa anställningarna måste minska. Det är bra att Leif Pagrotsky så tydligt anger att han vill se en förändring. Tydliga regler behövs, och det måste alltid finnas rättsliga möjligheter för fackföre-ningarna att angripa missbruk. För närvarande har personliga kontakter ett alltför stort utrymme, och risken är uppenbar att detta går ut över en saklig meritvärdering.
Utredaren ska även föreslå förändringar i anställningsförfarandet. Det är förvisso sant att tillsättningarna tar tid. Men processen har också uppenbara fördelar i jämförelse med andra länder, främst rättsäkerheten och insynen. Givetvis går det att förenkla och effektivisera både gällande regler och praxis. Den avgörande faktorn är dock att villkoren för de sakkunniga måste utformas på ett sådant sätt att de kan arbeta koncentrerat och mer eller mindre på heltid under en begränsad period.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör i SULF
