Har forskningen blivit för viktig för att överlåtas till forskarna? Travestin dök upp i huvudet under hemresan från ett arbetsmöte med rubriken Physics and Society i Graz för två veckor sedan. Mötet anordnades parallellt med ett möte för EU:s forsknings- och näringsministrar. Det kom i stora stycken att kretsa kring begreppet konkurrenskraft, såväl i ekonomisk som i vidare mening och särskilt forskningens bidrag men också dess utsatthet. Själv var jag ombedd att belysa frågorna ur ett etiskt perspektiv.
Jag tror det råder enighet om att i den mån forskningen bekostas med allmänna medel (och det gör den i mycket stor utsträckning) måste omfattningen vara föremål för demokratiska beslut i vanlig ordning. Vem som har att besluta om inriktningen, därom råder inte motsvarande samstämmighet.
I SVERIGE ÄR HÖGSKOLAN samhällets främsta inrättning för forskning. Mot den bakgrunden är det förståeligt att våra politiska och ekonomiska beslutsfattare vill försäkra sig om att frågor viktiga för samhället uppmärksammas inom högskolan. Det är den främsta drivkraften bakom den ökande graden av extern-finan-sie-ring och kraven på närmare samarbete mellan högskola och näringsliv. Mot detta reser forskarsamhället berättigade krav på oberoende från alla politiska och kommersiella intressen. Den akademiska forskningens legitimitet bygger på dess integritet och tillförlitlighet. Forskarens kompetens och oberoende är garanterna för att resultaten så väl som möjligt återspeglar verkliga förhållanden.
Från att förstå beslutsfattarnas bevekelsegrunder är steget dock långt till att acceptera deras metoder. Att styra forskningens inriktning genom att göra högskolans forskare ekonomiskt beroende av kortfristiga projektanslag är kontraproduktivt. Inte bara på grund av höga transaktionskostnader (= kostnader för att fördela pengarna) utan också för att systemet hotar den akademiska forskningens integritet och pålitlighet. Korta projekttider kan råka i konflikt med den goda sedens oväld och noggrannhet. I värsta fall lockar behovet av att synas i floden av ansökningar till det mer spektakulära än väl underbyggda.
HUR LEGITIMERAS forskningens frihet? Pålitlighet är inte nog, den måste paras med relevans, inomvetenskaplig eller ur ett vidare samhällsperspektiv. Den akademiska friheten får inte tas som intäkt för egotrippanden i väl slutna elfenbenstorn. Det vidare samhället har rätt att förvänta sig att varje val av forskningsområde är ett informerat val där också medmänniskors behov vägts mot inomvetenskaplig relevans.
Inom delar av högskolan finns en tendens att värdera inomvetenskaplig relevans högre än samhällelig. För att bevara omvärldens förtroende och för att värna forskningens frihet får ett sådant synsätt aldrig bli till slentrian. Samtidigt har de en poäng, de som hävdar att forskningens mest oväntade och betydelsefulla bidrag till samhällsutvecklingen är resultat av forskares strävan efter den främsta inomvetenskapliga relevansen. Det kanske mest slående exemplet på senare tid är den explosionsartade utvecklingen av Internet vars betydelse för samhällsutvecklingen vi ännu bara kan ana. Tekniken som gjort detta möjligt utvecklades vid CERN, det internationella partikelfysiklaboratoriet i Genève, för att göra det möjligt för forskare runt om i världen att få samma direkta tillgång till de stora mängder data som där tas fram. Utvecklad för att möta de högsta kraven inom spetsforskningen ställdes tekniken fritt till samhällets förfogande. Resten är som man brukar säga historia och en historia som bara just har börjat.
NÅGON GIVEN LÖSNING finns inte på avvägningen mellan inomvetenskaplig och mer omedelbar samhällelig relevans. Men erfarenheten tyder på att den bästa lösningen finns där enskilda forskare och forskarsamhället som kollektiv har möjlighet att förena lomhördhet och lyhördhet! Lyhördhet för vad som behövs och lomhördhet för en del av allt det som efterfrågas.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
