Forskarassistenttjänsterna en av de viktigaste språngbrädorna för yngre forskare som tänker sig en karriär inom den akademiska världen. Avsikten är, som bekant, att lovande nydisputerade forskare under fyra år ska beredas möjlighet att huvudsakligen ägna sig åt egen forskning och på så sätt meritera sig för en docentur.
Idag är dock situationen den, att det knappast utlyses några forskarassistentstjänster vid universiteten. Samtidigt som antalet disputationer under de senaste åren har ökat kraftigt har antalet utlysta forskarassistenttjänster, av besparingsskäl, på många håll minskat. Sett ur arbetsgivarens perspektiv är detta förståeligt, dels för att ingen väl definierad och organiserad grupp av anställda eller studenter drabbas direkt då man drar in en forskarassistenttjänst, dels att besparingen inte drabbar utbildningen och de anslag som är knutna till denna.
För många nydisputerade forskare innebär dock bristen på meriteringstjänster slutet på den akademiska karriären. Oavsett hur god avhandlingens kvalitet är och hur många artiklar i välrenommerade tidskrifter och antologier den yngre forskaren har publicerat kan han inte fortsätta vid universitetet, helt enkelt för att det inte finns några tjänster att söka på grundval av dessa meriter.
DEN HUVUDSAKLIGA möjligheten till meritering efter disputationen har i stället alltmer kommit att utgöras av olika typer av projektstöd, framförallt från Vetenskapsrådet, men även andra, huvudsakligen statliga, finansiärer. Följden har blivit att det idag är viktigare för en ung forskare att veta hur man säljer ett kommande forskningsprojekt till olika finansiärer än att kunna uppvisa lyckade resultat av redan genomförd forskning. Under täckmanteln ”kvalitetshöjning” har systemet med projektfinansiering också medfört en kraftigt ökad politisk styrning – i både inom- och utomvetenskaplig bemärkelse – av forskningen, och har avsevärt krympt utrymmet för fri forskning vid universiteten i allmänhet och för de yngre forskarna i synnerhet.
I detta mörker kunde möjligen Vetenskapsrådets initiativ att utlysa nationella forskar-assistenttjänster tyckas vara en ljuspunkt. Faktum är emellertid – och detta är något man inte gärna skyltar med från Vetenskapsrådets sida – att tjänsterna i själva verket är projektbidrag, som endast skiljer sig från de vanliga projektbidragen på så sätt att de avser fyra års finansiering i stället för de gängse tre åren. Märkligt nog omfattas inte Vetenskapsrådet av högskoleförordningens krav på att särskild hänsyn ska tas till de sökandes vetenskapliga skicklighet vid tillsättningen av forskarassistenter, och bedömningen av de sökande görs, åtminstone inom humaniora och samhällsvetenskap, i stället i första hand på grundval av den tilltänkta forskningsuppgiften. Föga hänsyn tas till de sökandes vetenskapliga skicklighet, och begreppet som sådant används överhuvudtaget inte i Vetenskapsrådets bedömningsmallar.
DETTA FÖRFARANDE underlättar naturligtvis för beredningsgrupper och sakkunniga – man behöver ju för varje sökande bara läsa och bedöma en tiosidig projektbeskrivning i stället för en diger lunta vetenskapliga arbeten. Priset är att man sätter den meritokratiska principen ur spel och den fria forskningen på undantag. Den styrning av forskningen som systemet medför uppmuntrar också forskarna att formulera forskningsuppgifter som man tror kommer att tilltala finansiärerna. Risken är uppenbar, inte bara att forskningen därmed blir politiskt korrekt och styrd av dagspolitiska hänsyn, utan också att forskarna, i och med den utgallring av forskare som sker under åren efter disputationen, på sikt blir okritiska opportunister som bekymrar sig mer om sina egna forskningsanslag än om den vetenskapliga kvaliteten.
Det görs idag ansträngningar på flera olika håll för att öka möjligheterna för yngre forskare att få forskningsanslag för att kunna meritera sig för en vidare akademisk karriär. Detta är i sig både lovvärt och nödvändigt. Emellertid borde finansiärerna också, i större utsträckning än idag, fundera kring hur man säkerställer att dessa anslag går till dem som har de främsta vetenskapliga meriterna snarare än de för tillfället mest säljbara forskningsprojekten. Om man gav fler unga akademiker möjlighet att bedriva fri forskning skulle man också på sikt höja den vetenskapliga kvaliteten och främja ett större nytänkande inom forskningen jämfört med dagens toppstyrda projektfinansieringssystem.
STEFAN EKLÖF AMIRELL
historiker vid Göteborgs universitet
