På sistone har många förfasat sig över ett par stora forskningsbedrägerier. Det senaste var på Karolinska institutet, flaggskeppet i svensk medicinsk forskning. Utan att på något vis sanktionera eller ursäkta dessa beteenden vill jag ändå påpeka att det nuvarande finansieringssystemet för forskning har inbyggda mekanismer som skapar ett klimat med stora risker för allsköns ohederlighet. Det gäller allt ifrån små betydelselösa ting, genom hela skalan upp till rena falsarier och rapporter där försöken i själva verket aldrig gjorts, man har till och med beskrivit observationer på patienter som aldrig funnits.
Statsmakterna, företrädda av utbildningsministrarna Östros och Pagrotsky, häv-
dar ständigt att allt är väl beställt. Vi är bra. Satsningarna på forskning har aldrig varit större. Bakom dessa Potemkinkulisser döljer sig en annorlunda verklighet.
ENKLAST KAN PROBLEMET klargöras genom ett allegoriskt exempel: Antag att ett företag önskar få en del kvalificerade uppgifter lösta. En hög befattning utannonseras. Bland flera goda sökande utväljs och anställes en, vi kan kalla honom X.
Efter ett tag upplyses X om att han måste svara för hyran för sitt tjänsterum. Hans förvåning ökar när det visar sig att han också förväntas skaffa pengar för att avlöna en sekreterare, en dataexpert och en kvalificerad assistent. Utöver lön behöver dessa också rum, för vilka hyra ska betalas. Företaget svarar för en del administrativa utgifter som är gemensamma för alla i företaget. För dessa kostnader debiteras X med en procentuell andel av de anslag som han drar in till hyra och löner.
”Varifrån ska jag få pengarna ?”, undrar X. Jo, det finns väldigt många ställen att hämta pengar – det är olika vid olika tider på året. Men man får i regel inte pengar för vilket arbete som helst. Rådet till X blir: ”Sök på många ställen, chansen att få anslag är bara 10–20 procent. Och sök för något problem som är aktuellt och gillas av den som har pengarna.”
Nu börjar den glade X bli orolig. När han så får besked att företagets budget bara räcker till 75 procent av hans egen lön blir han dyster, särskilt som prognosen tyder på ytterligare reduktion nästa år.
DEN SITUATION SOM X befinner sig i verkar absurd – men ungefär så har en professor vid ett svenskt universitet det i dag. Det är vad som kallas ”extern finansiering”, på papperet en ganska oskyldig term. Förr i världen, kanske för 40–50 år sedan, var externa anslag uppskattade tillskott till en universitetsinstitutions budget. Men när den externa finansieringen börjar dominera bilden – för en del institutioner kan den vara 60–80 procent av forskningsbudgeten – förvandlas den från en glädjekälla till ett nödvändigt ont. Och allra värst, den bör-
jar styra både verksamheten och forskarens beteende. Styrningen är ibland uppenbar, ibland ger den en mera smygande ändring av forskarens inställning.
Den nuvarande situationen innebär ett hektiskt jagande efter pengar för de ansvariga forskningsledarna, deras akademiska frihet är som ekorrens, i ett hjul som snurrar allt snabbare. De har försörjningsansvar för flera människor i en forskargrupp, nu till och med för sig själva. Detta skapar ett klimat som frestar till ohederlighet. Den kan börja redan i ansökningarna där orealistiska resultat utlovas. Forskningen inriktas mot sådana mål där det finns anslag att hämta. Man lovar genombrott; inom medicinen förväntas resultaten nästan alltid ge bot för allsköns allvarliga sjukdomar. Klimatet gynnar publicering av alltför preliminära resultat, det gör att forskarna förleds att se mer positivt i sina fynd än där egentligen är. Man tenderar lätt att nonchalera resultat som inte passar in i bilden, – nu är man inne på att fuska, omedvetet eller medvetet. Slutstadiet kan vara fabricering av resultat.
Li Bennich Björkman i Uppsala har i en pilotstudie för Högskoleverkets räkning intervjuat olika forskare om deras uppfattning om vad det nuvarande finansieringssystemet leder till. Svaret blir bland annat: Kortsiktighet, konformism och likriktning samt brist på verklig kreativitet. Hon nämner inte fusk; det är ju svårt att få grepp om via enkäter. Birgitta Forsman i ”Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen” anser för sin del att det finns en hel del fusk som bara sopas under mattan.
Varför klagar då inte forskarna, från doktorander, docenter och professorer, inklusive rektorer och universitetskanslern? Ja, det har man verkligen anledning att fråga sig. Min tro är att högre potentater i universitetsvärlden är såpass politiskt insyltade att de föredrar att inte bråka för mycket – det kan slå tillbaka mot deras eget pastorat. Och de tongivande forskarna är ofta de som gynnas av systemet och de har ingen anledning att klaga.
Avsikten med dessa rader är att påpeka de frestelser som ligger inbyggda i systemet. Jag menar alltså att fusk i forskning är ett allvarligt symtom på ett finansieringssystem som gått över styr.
HÅKAN WESTLING
professor emeritus, Lund
tidigare rektor vid Lunds universitet
