I förra numret skrev SULF:s ordförande Christoph Bargholtz om arbetstidsavtalen för lärare och forskare. Det är en av förbundets absolut viktigaste frågor, som vi räknar med kommer upp under avtalsrörelsen 2007. Samtidigt som tidningen kom i medlemmarnas brevlådor, offentliggjordes de rekommendationer om arbetstiderna som förbundsförsamlingen inom Sveriges Universitets- och Högskoleförbund, SUHF, hade fastställt den 29 mars 2006.
Vi uppmanar SULF:s medlemmar att studera dokumentet på www.suhf.se. Resonemangen om lärosätenas uppdrag och om förutsättningarna för undervisning och forskning bör inte få stå okommenterade. Det finns starka skäl för enskilda SULF-medlemmar att fråga sina respektive rektorer om också hon eller han står bakom förbundsförsamlingens beslut.
SÅ HÄR STÅR DET BLAND ANNAT: ”Den svenska högskolans verksamhet styrs (min kursivering) av de uppdrag som den erhåller från riksdag och regering och från externa finansiärer av forskning och utbildning.” Med eftertryck framhålles att ”Högskolan behöver ett centralt arbetstidsavtal för sina lärare som entydigt utgår från verksamhetsbehoven.” Tydligen finns inget utrymme för lärarnas akademiska frihet.
Vem ska definiera och bestämma dessa verksamhetsbehov? Något explicit svar ges inte i uttalandet eller i den PM, författad av universitetsdirektören vid Linköpings universitet, som är en del av beslutet. Där behandlas också Riksrevisionens rapport Lärares arbetstider vid universitet och högskolor – planering och uppföljning (dnr 31-2004-1361).
Bristerna i denna rapport har tidigare påvisats både av SULF och Lärarförbundet. Från universitetsdirektören i Linköping får rapportförfattarna dock stöd: ”Även om det kan finnas underlag för vissa ifrågasättanden av RR-rapporten, så torde den emellertid i huvudsak kunna anses bekräfta en bild som högskolans ledning redan var medveten om.”
Jaha, och på vilken grund bygger denna bild? Felaktigheter blir som bekant inte korrekta genom att de upprepas. Om den bild ”högskolans ledning” har bygger på lika svag grund som Riksrevisionen, så imponerar den inte.
RIKSREVISIONEN FÖREFÖLL ÖNSKA sig en ökad inblandning av lärosätenas centralförvaltningar i besluten om lärarnas arbetstider. Möjligen finns sådana tankar också i de ovan åberopade dokumenten. Från SULF:s sida avvisar vi sådana idéer som fullständigt orealistiska. Arbetet måste planeras, genomföras och följas upp på basnivån, det vill säga institutionen eller motsvarande.
I uttalandet från förbundsförsamlingen, och den tillhörande PM, finns ett antal halvkvädna visor om olika inslag i det centrala arbetstidsavtalet som arbetsgivarna vill få bort. Främst verkar det handla om att förändra professorernas arbete, reducera deras skyldighet – och rätt – att fritt bedriva forskning av viss omfattning. Det är svårt att tolka resonemangen på annat sätt än att man vill ålägga professorerna mera undervisning.
Statsvetaren Li Bennich-Björkman varnar i en studie om den akademiska friheten i Sverige för att universitetslärarna är på väg att förvandlas till undervisningsmaskiner. Just så förefaller SUHF:s förbundsförsamling vilja ha det. Fokuseringen på ”verksamhetsbehoven” används för att tona ned betydelsen av forskningens frihet. Ökad kompetens hos de anställda beskrivs till och med som ett problem!
SUHF:s förbundsförsamling verkar inte alls ha övervägt vad det innebär att universitet och högskolor är – och ska vara – samhällets främsta kunskapsinstitutioner. Varför är inte församlingen nöjd och stolt över att lärarna ökar sin kompetens så att de kan befordras? Icke en rad om att lärosätena med mera kvalificerade lärare kan erbjuda mera kvalificerad undervisning. Icke en tanke om att utgå från den kompetensen och tala om vad lärosätet är bra på och kan erbjuda. Det är ju så universitet och högskolor kan fullgöra sitt uppdrag att forska och undervisa med högsta kvalitet.
SULF kommer att fortsätta värna om det goda arbetet och forskningens frihet. Det hade känts bra att få göra detta tillsammans med rektorerna vid universitet och högskolor.
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör i SULF
