Mentorsprogrammet ingår i det så kallade IDAS-projektet, där bokstäverna står för Identification, Development, Advancement och Support. Projektet har tidigare i sina olika faser presenterats i Universitetsläraren och kan studeras på hemsidan www.idas.nu .
Det treåriga projektet går nu in på slutvarvet och under ett par dagar var ”kärnnätverket” med ett 60-tal kvinnor samlade på Högberga gård på Lidingö för att bland annat starta mentorsprogrammet och allmänt diskutera hur sista varvet ska se ut.
Där fanns Marita Hilliges, som varit med i projektet från början, och Lisbeth Ranagården, som var med för första gången.
Ranagården, chef för lärarutbildningen i Halmstad och tidigare med i SULF:s styrelse, bekände att hon varit lite skeptisk.
– Jag har aldrig förut varit engagerad i sammanhang med enbart kvinnor, eftersom jag tyckt att jag klarar mig ändå. Men jag är positivt överraskad. Det är spännande att träffa kvinnor i likartade situationer som man själv. Man pratar på ett annat sätt, man behöver inte spela någon speciell roll utan kan vara som man är.
Marita Hilliges, just nu t f prorektor i Halmstad, blir alldeles tyst när jag frågar om det viktigaste hon fått ut av projektet.
– Allt är lika viktigt, så vi struntar i rankningen och då finns det mycket att säga.
Hon räknar upp givande diskussioner om rektorsrollen, rekryteringsprocessen, stödet till kandidater, återväxten – kvinnliga kårordförande är en intressant grupp med tanke på framtidens ledare. Man har haft möten med spännande förebilder, kvinnor som tagit sig an tunga uppdrag.
– Vi har försökt definiera betydelsen av högre tjänster. Vilken typ av uppdrag är de facto meriterande för högre tjänster? Vicerektor, prorektor – kan dessa tjänster betraktas som inskolning eller inte?
Inget hymlande
I denna krets är det inget hymlande och slingrande och ”äsch inte ska väl jag …” På frågan om Marita Hilliges tänkt bli rektor, svarar hon lugnt att ”ja, det kan jag tänka mig” och när projektsamordnaren Kerstin Lagerström frågar de sexton adepterna vilka som siktar på en professur åker alla händer i luften.
Kerstin Lagerström, tjänstledig personalutvecklare från Karolinska institutet, som tillsammans med Ingegerd Palmér, rektor vid Mälardalens högskola drar hela IDAS-projektet, sammanförde adepterna med de prefekter, prorektorer, fakultetsdirektörer, studierektorer och enhetschefer som ska coacha dem under året. Ett partnerskap för lärande, kallade hon relationen.
– Mentorerna är mogna människor. I mognad ingår att man gillar att se andra växa.
Inte alltför överslätande
Hon hoppades att mentorerna inte skulle vara alltför överslätande, så som mentorer ofta är mot kvinnliga adepter. ”Man vet inte hur de tar det, de kanske börjar gråta eller så”, brukar handledare försvara sig med.
– Manliga adepter får tuffare feedback. De kan få höra att ”det här är skitdåligt, nästa gång ska du inte göra så här”. Mot kvinnor vill man vara snällare. Men enda sättet att växa är att man får schysst kritik, sa Kerstin Lagerström.
Sista varvet på det nationella IDAS-projektet kan bli rätt muntert, att döma av de uppsluppna hugskott som varvades med seriösa idéer i diskussioner kring några runda bord. Bland de sistnämnda efterlystes undervisning i retorik och kroppsspråk, vilket redan finns på vissa håll, till exempel i Karlstad.
Kroppsspråket ledde till en animerad diskussion om stajling, vilken ändade i stor enighet om att även docenter och professorer har rätt att vara långhåriga blondiner och att en rektor kan tas på allvar även om hon vägrar klä sig i kritstrecksrandigt.
Träffa förebilder
Hur gör man ett avslutningsprogram som intresserar medierna, undrades vid ett bord och någon kom på att bland deltagarna fanns Dramatiska institutet som kunde hjälpa till med ett koncept för hur man gör för att väcka intresse.
Andra slags förebilder än rektorer ville några träffa, rektorer ser deltagarna ändå. Så här lät en del av diskussionen:
”Vilka dörrar öppnas via det här projektet? Kan vi få ett möte med utbildningsministern?” ”Eller typ Mona Sahlin. Hon har gjort bort sig men kommit tillbaka.” ”Laila Freivalds om ett år”, hojtade någon. ”Nej, det är så deprimerande med sådana som gjort bort sig.” ”Margot Wallström. Hon har inte gjort bort sig än.”
Det förslaget möttes med acklamation. JA, JA, JA!
”Vill vi träffa någon karl?” ”Utbildningsministern är en karl.” ”Ja, nu ja.”
Noteras kan att ingen vid bordet var intresserad av att träffa Göran Persson.
– Men vi ska väl inte bara vara seriösa, utbrast en seriös forskare.
Vi ska väl slå klackarna i taket också, ha en kick off inför framtiden. Nu känner vi alla varandra. Alla har någon förmåga. Så läs era dikter, ta fram tvärflöjten, leta reda på balettskorna …
Avslutningen på IDAS-projektet blir något att se fram emot.
KERSTIN KÅLL
