Den som arbetat utomlands kan vid återkomsten ha betydande svårigheter att finna en arbetsplats. Detta förhållande belyser debattartiklar och reportage i de föregående numren av denna tidning. Bekymren drabbar bland annat postdok som forskat utomlands. De har stärkt sin meritering och skaffat viktiga vetenskapliga kontakter.
Men hemvändarna tas inte till vara. Och detta trots att det handlar om individer som sållats fram i hård konkurrens. De gör allt rätt, men ändå saknas möjligheten för dem att etablera sig och bygga upp en egen forskargrupp.
Vid en konferens som Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) anordnade den 15 mars talade nye vd Lars Rask om den besvärliga situationen för dem som befinner sig mellan de unga och de tunga. SSF utdelar av det skälet uppstartsanslag åt dem som återvänder från en postdok-period utomlands. Hemvändarna har stora förhoppningar och förväntningar, som snabbt kan grusas i mötet med de hårda finansiella villkoren i den akademiska världen.
SSF UTDELAR TILL SÄRSKILT framstående postdok så kallade Ingvar Carlsson Award. Jodå, belöningarna har lånat namn av den tidigare statsministern, som själv deltog i utdelningsceremonin. Varje mottagare får ett anslag på tre miljoner. Pengarna ska användas till att utforma forskningsprogram och bygga upp en liten forskargrupp. Mottagarna ska dessutom delta i ett ledarskapsprogram. Syftet är att öka deras förmåga att hantera det nya och ökade ansvar som de kommer att ställas inför. Kursen belyser hur man tar sig fram i forskningssystemet, hur en forskargrupp byggs upp, liksom hur kontakter med näringslivet och andra ”nyttiggörare” kan etableras.
SSF har väl blivit mest bekant för finansieringen av stora strategiska forskningscentra. Insatserna för att understödja etableringen av nya forskare och forskargrupper förtjänar all uppmärksam. Från SULF:s sida har vi återkommit till att alltför många skickliga unga forskare inte får en chans att gå vidare. Just nu är det dessutom extra svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Samma näringsliv som för några år sedan talade vitt och brett om ett framtida behov av forskare inom naturvetenskap, medicin och teknik visar i dagens läge en påfallande försiktighet att anställa.
MYCKET TALAR FÖR ATT näringsliv och samhälle i övrigt ännu inte till fullo har insett vilken tillgång de forskarutbildade utgör. Sverige är inte ensamt om detta. Men åtminstone i några andra stater i Europa är regeringarna betydligt mera offensiva. Irland konstaterar kort och gott att utbildningsväsendet har varit snabbare än övriga samhället. Det är bara en tidsfråga när forskarna kommer att efterfrågas. Irland har därför ett omfattande program med tidsbegränsade (flera år!) anställningar för forskare inom sådana områden där man på goda grunder kan förutse att landet kommer att få kompetensbehov. Irland genomför också olika åtgärder för att till hemlandet återrekrytera forskare som tidigare har flyttat till Storbritannien och USA. Man är mycket framgångsrik i denna strävan. Även Finland har åtskilligt på gång, inklusive att understödja tidigare doktorander som nu arbetar till exempel i industrin att slutföra sina avhandlingsprojekt.
FRÅN SULF:S SIDA menar vi att exemplen ovan borde vara en förebild för regeringen och riksdagen. Det behövs krafttag för att förbättra karriärvillkoren för de ännu inte etablerade unga forskarna. Det strategiska synsättet saknas i vårt land, samtidigt som det blir allt viktigare. Några överväldigande kostnader handlar det inte om, särskilt inte i ljuset av dagens goda statsfinanser. Och som framtidsinvestering är en satsning på forskarna vida bättre än till exempel orimligt höga chefspensioner i statliga bolag!
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör
