I en rad studier och publikationer har Sigbrit Franke sedan fokuserat samma tema. Vissa av hennes utvärderingsböcker används fortfarande.
Dagens utvärderingar och HSV-rapporterna, handlar, enligt Sigbrit Franke, om att förse högskolevärlden med ”kvantitativa och kvalitativa fakta”.
Som när Högskoleverket nyligen kallade till rektorsmöte, där bifogat ”underlag för diskussion om tillståndet i den högre utbildningen” inleddes med siffror och statistik samt några manande rader:
”I debatten om den högre utbildningen framtonar ibland helt olika bilder av hur läget är och kan förväntas bli”.
De varierande bilderna av läget kan handla om aktualiteter, som kommande förändringar i resurstilldelningssystemet.
Men också om vad som får sägas vara mer vittomfattande, som hur hotad den akademiska friheten är, något som Sigbrit Franke och Högskoleverket aktualiserade i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter i slutet av förra året.
Självständig och oberoende
Sigbrit Franke betonar vikten av att Högskoleverket och hon själv måste inta en självständig, oberoende roll.
Samtidigt som utvärderingar alltid kan tolkas som eller förväxlas med värderingar. Inte minst gäller detta ett valår. Även om varken akademisk frihet eller förändringen av resurstilldelningssystemet på allvar lär bli valfrågor, är allt som har med utbildning att göra gångbart bränsle i den politiska retoriken.
Och debattartiklar med HSV som avsändare kan komma att uppfattas som å ena sidan beröm, å andra sidan som kritik mot rådande utbildningsideologi.
Väcker uppmärksamhet
Ja, ett valår blir sådana tolkningar mer frekventa. Sigbrit Franke har till exempel noterat hur borgerliga politiker som annars automatiskt är vana vid att hävda att generaldirektörer och myndighetschefer både är s-märkta och lydigt går regeringens ärenden nu gärna använder Högskoleverkets rapporter som man uppfattar som neutrala.
Debattartiklar som form är förstås det som väcker mer uppmärksamhet, än raden av rapporter.
Ett exempel är den förutnämnda debattartikel som Sigbrit Franke skrev i slutet av förra året, om att den akademiska friheten är hotad, bland annat formulerat så här:
”Högskolornas ekonomiska tvång att ha många studenter och få tillräckligt många godkända hotar nivån på undervisningen. Samtidigt får forskarna idag ägna en stor del av sin tid åt att ansöka om medel för att finansiera sin forskning och lön. Trots det ständiga talet om spjutspetsforskning finns det knappast längre utrymme för satsningar på innovativa riskprojekt. Det finns
finansiärer som vill ha preliminära slutsatser och förväntade resultat från början”.
”Alarmerande”, skrev Sigbrit Franke om tillståndet, ett starkt ord. Men vad får egentligen ett sådant ”larm” för effekter, mer än uppmärksamheten?
– Ja, många företrädare för högre utbildning som hörde av sig tyckte att det var bra att ”Högskoleverket sade ifrån”. Orostecknen har ju funnits där sedan länge, när det gäller den akademiska friheten, säger Sigbrit Franke.
Vi ses i hennes tjänsterum, Högskoleverkets lokaler har ett aningen undanskymt, men svårslaget centralt läge i Stockholm city, nära korsningen Sveavägen och Kungsgatan.
Sigbrit Franke blev vid sitt tillträde Sveriges första kvinnliga universitetskansler, ett uppdrag som, självfallet, är något helt annorlunda än att vara rektor.
– Inte för att en rektor nödvändigtvis blir populär, men jag visste ju från början att man som chef för Högskoleverket knappast blir älskad av alla, det man kan arbeta för är att bli respekterad.
Hon kan å andra sidan uppskatta att inte vara omedelbart igenkänd och synlig, som i Umeås betydligt mindre offentlighet och kan numera tycka att det är skönt med anonymiteten i Stockholm, detta trots sina västerbottniska rötter.
Hon växte upp som gruvarbetardotter i Kristineberg, där Boliden AB dominerade liv och sysselsättning. Att läsa vidare hade inte varit aktuellt om inte en realskola hade öppnats i närliggande Malå och om inte en lärare hade talat för hennes studiebegåvning.
Själv drömde hon om att läsa i Uppsala, det var det närmaste universitetet, och som latinare om att läsa till läkare.
Men folkskollärarbanan var lättare att acceptera för föräldrarna, yrket var begripligt och hade också (fortfarande) status.
Hon fick snabbt ordinarie tjänst och senare möjlighet att läsa vidare tre terminer.
Karriärvägen gick vidare till skolpsykolog och lärare på lärarutbildningen. Umeå lockade sedan till nybildad institution och när hon disputerat valdes hon (av HSFR) ut som framstående forskare, att forska fyra år med lön.
Valfrihetsideologi över styr
Sigbrit Frankes bakgrund är den traditionella klassresenärens, sådana som idag inte är ovanliga på höga poster i utbildnings-Sverige. Samtidigt som hon inte alls är säker på att klassresor av den sorten är möjliga att göra, numera.
Hennes erfarenheter, som uppvuxen i studieovan miljö, finns i hennes engagemang när det gäller vad hon idag anser vara en valfrihetsideologi som har gått över styr, när det gäller studier och utbildning.
– Helt enkelt eftersom valfriheten blir till men för barn från miljöer där man inte kan koderna, för dem som inte ens vet att koderna finns.
– Valfriheten blir därför illusorisk och tyvärr finns ingen genomgripande diskussion om detta, säger Sigbrit Franke som menar att politikerna under en lång tid övergivit den klassresenärsgynnande utbildningspolitiken med normer och regler.
Hon anser att Thomas Östros i någon mån signalerade en återgång till tidigare självklara normer och regler, men tycker ändå inte att man idag kan iaktta något trendbrott.
Den illusoriska valfrihet som Sigbrit Franke talar om när det gäller skolan är också sammanflätad med systemet som gör det ekonomiskt nödvändigt för universitet och högskolor att locka så många studenter som möjligt.
Hon är starkt kritisk till hur utbildningar förses med ”lockbeten” i form av säljande trendord, som ”media” och ”design”.
– Många studenter känner sig ju lurade, de har trott att den högskoleutbildning dom valt leder till jobb.
Anpassa till arbetsmarknaden
Här kommer vi in på ett annat ämne och en annan debattartikel med avsändare Högskoleverket, nämligen behovet av att bättre arbetsmarknadsanpassa utbildningar.
Det är signaler som nyligen också kommit från LO, Lärarnas Riksförbund och studenthåll.
– Vi har också studenterna med oss, men inte rektorerna i lika stor utsträckning.
Men är inte också arbetsmarknadsanpassning sådant som kan beskära den akademiska friheten? Precis som anpassning i förhållande till finansiärer för att få anslag? Att behöva förhålla sig till arbetskraftsefterfrågan, numera styrd av ”kvartalskonjunkturer”?
– Det handlar fortfarande om att studenterna måste ha ett fritt val, säger Sigbrit Franke bestämt, hon beskriver för övrigt på HSV:s hemsida det som sin viktigaste uppgift att värna om studenternas ställning.
– Nej, det fria valet ska självfallet inte försvinna men det bör kompletteras med underlag så att studenter vet vad de ger sig in på, med mer öppna ögon. Som det är nu känner sig många studenter lurade att tro att högskoleutbildning automatiskt leder till önskat jobb.
Ökade krav på departementet
Och man kan nog säga att Sigbrit Franke menar att det finns en valfrihets-ideologi som har gått för långt också när det gäller styret av lärosäten, i bemärkelsen vad man ska ägna sig åt, vilka utbildningar som ska finnas i landet.
– Men här handlar det också om att det kommer att ställas ökade krav på
utbildningsdepartementet. Det kommer att behöva förstärkning av personal för att kunna bli en bättre partner, som i de förstärkta budgetdialoger som föreslås.
Profilering, samverkan, koncentration
I sitt yttrande inför förändringarna av resurstilldelningssystemet betonade Högskolverket profilering, samverkan mellan lärosäten samt koncentration av verksamheten.
Vad som efterlystes var ekonomiska incitament för en utveckling av svensk högskoleutbildning i den riktningen.
När det gäller inställningen till detta uppfattar Sigbrit Franke att det finns en ambivalens.
– Profilering och samverkan mellan lärosäten är populärt, men koncentration är inte oväntat mindre populärt.
Återigen, rektorerna vill själva bestämma? Återigen, för mycket valfrihet? För mycket regionala förhoppningar?
Nej, Sigbrit Franke tror att de flesta insett att högskolor och universitet inte ska försöka bli minikopior av de största universiteten.
– Alla är ju i alla fall överens om att det är orealistiskt att alla högskolor skulle kunna bli universitet.
Universitetskansler Franke må framstå som oroad över sådant som att å ena sidan en valfrihetsideologi som har gått för långt och å andra sidan hotad akademisk frihet. Men hon är knappast pessimistisk när det gäller tillståndet för utbildnings-Sverige som helhet.
Hon ser till exempel HSV:s uppdrag att förse lärosäten med konkreta rapporter om resultat utifrån kvalitetsgranskningarna och inte minst med uppföljningar, som både meningsfullt och effektivt.
Skriva böcker
Inför att pensioneras från universitetskanslerposten om ett och ett halvt år säger Sigbrit Franke att hon gärna skulle ägna sig åt att skriva böcker.
Nej, hon planerar inga debattböcker om svensk utbildningspolitik, utan vill återvända till och fördjupa sig i sitt forskningsområde utvärdering. Det som var pionjärsvetenskap på 70-talet och som idag är en självklar och omfattande del, både av en universitetskanslers vardag och av själva utbildningsväsendet.
MARIELOUISE SAMUELSSON
