Pilotprojekt i pedagogik gav riktlinjer för högskolan

Ett pilotprojekt vid Lunds universitet satte nivå och riktning på den högskolepedagogiska utbildning som sedan 2002 är obligatorisk för högskolans lärare. Det här är en mycket större fråga än att ge kurser till lärare. Det handlar om att understödja en god pedagogisk utveckling och är början på något nytt och viktigt, säger Åsa Lindberg-Sand.

I Högskoleförordningen infördes år 2002 föreskrifter om att både lektorer och adjunkter ska ha genomgått högskolepedagogisk utbildning för att anses behöriga för anställning. Till alla lärosäten anslogs medel för att genomföra utbildningar i högskolepedagogik.
Men i förordningen fanns inget om hur utbildningarna skulle utformas. Det var det upp till varje lärosäte att själv komma fram till.
Lunds universitet fick särskilda medel för ett pilotprojekt med syfte att utveckla högskolepedagogiska kurser. I uppdraget ingick att utveckla innehållet i kurserna och att hålla andra lärosäten informerade om projektet.
– Vi hade väldigt fria händer, säger Åsa Lindberg-Sand, universitetslektor vid Pedagogiska institutionen vid Lunds universitet, som var huvudsekreterare i slutrapporteringen av pilotprojektet.

Ny inventering i vår
Uppdraget att kommunicera med andra universitet och högskolor löstes bland annat genom en konferens på Örnäs slott i november 2004 dit alla lärosäten var inbjudna. Då tog pilotprojektet in erfarenheter från andra lärosäten, bland annat inventerades deras utbud av högskolepedagogiska kurser.
– Då var de flesta lärosätena på väg att bygga upp tio veckors högskolepedagogisk utbildning. Men landskapet förändrar sig väldigt fort och vi vill följa upp med en ny inventering nu under våren.
På Lunds universitet hade man inom pilotprojektet stora diskussioner om hur man skulle tolka uppdraget att utveckla innehållet i kurserna.
– Men att föreslå en modell för strukturen vore inte konstruktivt, säger Åsa Lindberg-Sand.
I stället beslöt man att formulera mål för utbildningen – det vill säga nivå och omfattning. Tanken var att utbildningarna skulle gå att jämföra mellan till exempel Högskolan i Borås och Stockholms universitet.
– Pilotprojektet kom fram till att utbildningen ska ligga på avancerad nivå, om man pratar Bologna-nivåer. Läraren ska från början ha ämneskunskaper och en grundexamen eller forskarexamen.
Längden på utbildningen bestämdes till tio veckor, vilket också den ursprungliga propositionen antydde var lämpligt.
De mål pilotprojektet formulerade för utbildningen är i korthet att kursdeltagaren ska ha utvecklat kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som grund för att arbeta professionellt som lärare inom högskolan. Lärarna ska under kursen bland annat genomföra ett självständigt arbete om utbildning och undervisning inom det egna kunskapsområdet.
– Till vår glädje antog också SUHF målen den 17 november 2005, säger hon.
Det innebär en överenskommelse mellan lärosätena att en lärare som gått den högskolepedagogiska utbildningen vid ett lärosäte ska kunna tillgodoräkna sig den vid ett annat om utbildningen följer de mål som SUHF, Sveriges Universitets- och högskoleförbund, har antagit.

Erbjuda utbildning
Enligt Högskoleförordningen är ett krav för att vara behörig att anställas som lektor eller adjunkt att ha ”genomgått högskolepedagogisk utbildning eller på annat sätt förvärvat motsvarande kunskaper”.
– I praktiken innebär det att den högskola som anställer någon som exempelvis adjunkt också behöver kunna erbjuda henne eller honom högskolepedagogisk utbildning.
För redan anställda lärare medför förordningen ingen förändring. Men vid Lunds universitet är ambitionen att alla lärare, även de som redan är anställda, ska ha genomgått sammanlagt tio veckors högskolepedagogisk utbildning.
– Vi märker att efterfrågan på kurserna ökar. Man börjar bli medveten om att kurserna behövs för att vara anställningsbar vid andra lärosäten.
Åsa Lindberg-Sand påpekar att Bolognaprocessen innebär en ny situation när det gäller professionalism i undervisningen och pedagogisk meritering.
– Det är oerhört viktigt att den högskolepedagogiska utbildningen samspelar med Bolognaprocessen. Den ställer helt nya krav på professionalisering av undervisningen.
Bolognaprocessen har också inneburit en plötslig efterfrågan på pedagogisk sakkunskap och behov att utveckla nya kurser och program.
– Bolognaprocessen kräver stora pedagogiska kunskaper, inte bara om enskilda lärares relation till studenterna utan också för att kvalificerad högskoleutbildning är mycket komplexa sociala system som kräver kunskap.

Bara första steget
I förlängningen ser hon att den grundläggande högskolepedagogiska utbildningen ska få en påbyggnad.
– De här 10-poängskurserna är bara första steget. De bör kunna byggas på med ytterligare högskolepedagogiska kurser och till och med leda till ett avhandlingsarbete med didaktisk eller pedagogisk inriktning.
Hon anser att det här på sikt öppnar vägen för en pedagogisk karriärväg inom akademin.
– En adjunkt ska då inte bara kunna utvecklas med en avhandling inom det egna kunskapsområdet utan alternativt kunna meritera sig med en ämnesdidaktisk avhandling.
Grundläggande för den högskolepedagogiska utbildningen är att lärarna ska utveckla sin undervisning. Därför är inriktningen att lärarna i kurserna undersöker, tänker och skriver om hur studenterna lär sig.
– Det här är en mycket större fråga än att ge kurser till lärare. Det handlar om att understödja en god pedagogisk utveckling. Det perspektivet är jätteviktigt att det kommer fram.
Högskolepedagogiska kurser har funnits sedan 60- och 70-talen, men ändringen i Högskoleförordningen 2002 lade ett större ansvar på lärosätena vilket har lett till en expansion av högskolepedagogisk utbildning.
– När högskolor och universitet får upp volymen på de 10-poängs grundläggande högskolepedagogiska kurserna ger det en stabil grund för vidare pedagogiskt utvecklingsarbete. Det är början på något nytt och viktigt, säger Åsa Lindberg-Sand.

PER-OLOF ELIASSON


Kategorier: Arkiv