Nu har Bo Sundqvist som ordförande i en arbetsgrupp skrivit en rapport om hur detta ofta mödosamma arbete bedrivits de senaste åren och redovisat de överenskommelser som finns mellan finansiärer och lärosäten.
Sundqvist ger en bakgrund till finansieringen av forskningen vid universitet och högskolor.
– Tiden efter andra världskriget var de externfinansierade projekten bara marginella bidrag. Från och med början av 80-talet har andelen ökat kraftigt och är i dag drygt 50 procent.
Det är dock stora skillnader mellan olika sektorer. Cirka två tredjedelar av teknikvetenskapen är externfinansierad, medan motsvarande andel för humaniora bara är en tredjedel. (Uppgift enligt regeringens proposition 2005.)
Begreppet ”full kostnadstäckning” klubbades igenom i riksdagen 1990 i en proposition. Där slås fast att finansiärerna ska bekosta lokaler, administration, bibliotek, informationsteknologi och allt annat som behövs för att skapa en effektiv forskningsmiljö.
Ärendet har blivit en aldrig avslutad följetong som diskuteras mellan forskare, universitetsledningar, finansiärer och politiker.
Enligt propositionen från 2001 definieras de indirekta kostnaderna som ett påslag med minst 18 procent på direkta utgifter plus lokalkostnader.
Nu uppmärksammas problemen med den externfinansierade forskningen runt om i Europa.
– England är ett föregångsland. Här finns sedan ett par år tillbaka en intressant modell, där även framtida investeringar för lärosätet definieras som en del av de indirekta kostnaderna, berättar Bo Sundqvist.
Stora skillnader i väst
En arbetsgrupp som drivs av European University Association, EUA, ska studera problemet. Det finns stora skillnader mellan olika länder i väst.
– I England och USA är nivån för påslagen vanligen 50–100 procent medan man i Tyskland knappt känner till begreppet indirekta kostnader.
EU-kommissionen är ibland forskningsfinansiär. Här ligger påslaget i dag på 20 procent. Sundqvist framhåller att inte bara externa finansiärer, utan också forskarna själva ibland är misstrogna mot dessa något diffust formulerade indirekta utgifter.
– En vanlig inställning är att man anser att administrationen vill ha mer pengar. I England heter det ibland att påslagen är till för att rektor ska få tjänstebil, berättar han.
Systemet med ett schabloniserat påslag kan, enligt Sundqvist, skapa missuppfattningar.
– Det är ett pedagogiskt och psykologiskt problem. Det kan finnas en oro för att universitet och högskolor centralt skor sig på forskningens bekostnad. I framtiden är det möjligt att budgetmodeller med preciserade delposter för indirekta kostnader används mer.
Fördelen med schabloner är att vetenskaplig expertis vid bedömning av ansökningar inte behöver lägga ner tid eller energi på granskningar av olika delposter i budgeten.
Dessutom finns det för dessa kostnader en risk att inte bara rent vetenskapliga kriterier får betydelse när de olika ansökningarna rangordnas.
De faktiska indirekta kostnaderna varierar mellan olika lärosäten och landsändar.
– Lokalhyran för ett lärosäte är ofta högre i centrum av en storstad än i ett mindre tättbebyggt område, förklarar Sundqvist.
Olika sektorer inom forskarsamhället har olika arbetsvillkor. Laboratorier till medicin och naturvetenskap kräver mer lokalyta än humanistisk forskning.
– Å andra sidan utnyttjar exempelvis samhällsvetare och humanister biblioteket mer än naturvetare och medicinare.
År 2002 kartlade en grupp under ledning av förre finansministern och landshövdingen Ingemar Mundebo de indirekta kostnaderna vid svenska universitet och högskolor. Studien visade att de var drygt 50 procent, räknat i medeltal på olika lärosäten, fakultetsområden och institutioner.
I gruppen fanns representanter från olika lärosäten och finansiärer. Efter överläggningar enades man om ett påslag med 35 procent.
Därefter har Bo Sundqvist, som representant för SUHF, undertecknat överenskommelser med olika finansiärer.
Bland annat har ingående diskussioner förts med insamlingsstiftelserna Cancerfonden, Hjärt- och Lungfonden och Hjärnfonden.
– Fru Svensson har kanske ingen större förståelse för att hon ger ett bidrag inte bara till cancerforskningen utan också till universitetens interna kostnader. Därför enades vi om en kompromiss. Kostnaderna för fondernas insamlingsarbete kvittades mot lärosätenas lokalhyror. Därmed blir påslaget för insamlingsstiftelser 18 i stället för 35 procent, berättar Sundqvist.
Wallenbergstiftelserna är en av de stora privata finansiärerna. Deras företrädare har bestämt hävdat att stiftelsernas stadgar inte tillåter stöd till exempelvis administration av mer allmän karaktär. De har inte godkänt ett schablonpåslag.
Sundqvist har fört en dialog med företrädare för stiftelserna. I maj förra året gjorde de privata finansiärerna en deklaration om hur man avser att ge ekonomiskt stöd till universitet och högskolor. Någon formell överenskommelse har dock inte tecknats.
Sundqvist skriver i sin rapport att han anser ”att det föreslagna arbetssättet ger möjlighet för universitetet och högskolor att ’leva upp’ till riksdagens krav och förväntningar om full kostnadstäckning”.
Inte godkänt schablonpåslag
Enligt deklarationen godkänner Wallenbergstiftelserna kostnader för löner, instrument, direkta lokalkostnader och övriga projektrelaterade utgifter som ekonomiadministration och IT-system.
– För det enskilda projektet kan därmed påslagen ibland bli under, ibland över 35 procent.
I hans rapport kan ett ökat samarbete mellan universitet och finansiärer skönjas vid ekonomiskt omfattande projekt. Det enskilda universitetet deltar i prioriteringen av sina egna ansökningar och kan bli medfinansiär.
Riksbankens Jubileumsfond, RBJ, undertecknade i oktober 2002 en överenskommelse enligt Mundebogruppens förslag. I slutet av 2004 sades dock avtalet upp och därefter befinner sig fonden i ett avtalslöst tillstånd. Nya förhandlingar har ännu inte startat.
I en skrivelse till SUHF framhåller RBJ att styrelsen år 2002 först ”efter livlig diskussion och protest” godkände en överenskommelse på två år.
Fonden citerar Mundebogruppens krav på en mer långsiktig reform av forskningsfinansieringen och att de direkta anslagen till universitet och högskolor bör få ”större tyngd”.
En orsak till debatten om den externfinansierade forskningen är att staten sedan början av 1990-talet inte kompenserat universiteten och högskolorna fullt ut för löneökningar. Värdet av basanslaget till forskningen har urholkats med 20–30 procent.
För att bygga upp kreativa och effektiva forskningsmiljöer är de direkta och indirekta anslagen från externa finansiärer därför av central betydelse.
CURT ISAKSSON
