FÖR VEM FINNS FACKFÖRENINGEN?
För mig, trodde jag alla de år jag betalade min avgift. När man behöver styrka i sin förhandling med arbetsgivaren kan facket stå beredd och via sin kollektiva styrka klara det som en enskild arbetstagare inte klarar.
Jag är också medlem i arbetslöshetskassan, men mindre av egoistiska skäl, utan mer av solidaritet med de grupper, som likt till exempel humanister, inte har den studenttillströmningen som medför att det i stort sett är omöjligt att inte få arbete.
Men min syn på facket har i dagarna reviderats. Följande är min historia:
JAG SKULLE BEFORDRAS till professor och fann mig i förhandlingar med rektor för Högskolan Kristianstad. Hon ville inte ge mig de arbetsvillkor som jag fann rättvisa, vilka motsvarade de villkor som en likvärdig befordrad professor erhöll på en annan högskola. Rektor fastställde i stället mina arbetsvillkor relativt de andra befordrade professorerna på Högskolan Kristianstad.
Den som är otillfredsställd med sina arbetsvillkor kan försöka förbättra dem genom att antingen höja rösten, eller söka en mer välvillig arbetsgivare. Jag trodde, mot bakgrund av min långa medlemstid i facket, att facket kunde hjälpa mig att höja rösten i förhandlingarna med rektor. Den lokala fackrepresentanten svarade emellertid så här på min bön om hjälp: ”Facket kan dock inte göra mer än att bevaka att lönesättningen inte hamnar orimligt lågt i förhållande till tjänstegruppen på Hkr”. Det lokala facket hade således samma syn som rektor.
När arbetsgivare och fackförening är samstämmiga i sin syn finns knappast någon anledning att stödja fackföreningen, varför jag begärde att befrias från mitt fackmedlemskap. SULF har emellertid en föredömlig uppmärksamhet på missnöje, varför SULF reagerade centralt och förmådde det lokala facket att ompröva sin syn. Detta gjordes i brev till mig och jag utlovades MBL-förhandlingar kring mitt ärende. Två månader senare konstaterar jag att inget skett i mitt ärende, varför facket, genom sitt faktiska icke-handlande, bekräftat att facket inte företräder mig och mina intressen.
Snart är jag befriad från medlemskapet, vilket för mig innebär att jag vinner pengar motsvarande en ridlektion i månaden, och har blott förlorat min naiva tro på facket som en företrädare för samtliga medlemmar. Följdriktligt tystnar också min röst och jag har att söka en väg till en mer välvillig arbetsgivare.
Sensmoralen av min berättelse för dig som kommit hit i texten är att du bör försöka pröva fackets inställning till dig och dina möjliga bekymmer. Det kan vara så att fackföreningen är betydligt mer intresserad av din avgift än av dina bekymmer.
SVEN-OLOF COLLIN
professor vid Högskolan Kristianstad
Svar: SULF FINNS TILL FÖR ALLA
Sven-Olof Collin är besviken över hur SULF i Kristianstad har bistått honom i löneförhandlingar med rektor i samband med att Collin befordrades till professor. Collin kontaktade SULF i oktober 2005 och ville ha hjälp med att driva igenom sitt lönebud på 50000 kronor gentemot det rektor erbjöd honom på 45900 kronor. (Lönespannet för professorer vid Högskolan Kristianstad är snävt: 41000–43000 kronor.)
SULF:S STYRELSE BEDÖMDE att den lön som Collin erbjöds låg så högt över den högsta professorslönen vid Högskolan Kristianstad att styrelsen svarade på det sätt som Collin korrekt citerar ovan. Det innebar dock inte att vi hade samma syn som rektor, det var mer en fråga om vad vi skulle prioritera i det fackliga arbetet.
Givetvis anser SULF Kristianstad att lönen ska motsvara marknadsläget för kategorin ifråga. Vi beslöt därför att på nytt ta upp Collins lön vid MBL/samverkansmöte i december med tillförordnade förvaltningschefen och ekonomichefen Raine Larsson. Rektor Malin Irhammar meddelade dock via Raine Larsson att hon inte fann någon anledning att gå in i en ny löneförhandling. Resultatet var förstås en besvikelse.
Jag tror att konflikter kan undvikas genom direkta kontakter på lokal nivå mellan medlemmen och de fackliga förtroendemännen. I sådana kontakter kan mycket lösas snabbt och smidigt, både ställningstaganden och förbiseenden. Det är min förhoppning att Collin, liksom jag och SACO/SULF-styrelsen, kan dra lärdomar av detta.
HENRIK RAHM
ordförande i SACO-SULF-föreningarna
vid Högskolan Kristianstad
