Frågan om hur det går till att bli universitet i Sverige har vållat mycken diskussion. Det norska ackrediteringssystemet har uppenbara fördelar jämfört med det svenska. Vi vill inte anvisa en lättare väg till att bli universitet, men en rättvisare.
Över tio ansökningar om att få status som universitet eller högskola med vetenskapsområde ligger i dagsläget på utbildningsdepartementets bord. I väntan på att regeringen ska ge Högskoleverket i uppdrag att utreda ansökningarna, sprider sig känslan att Sverige saknar fungerande ackrediteringsrutiner. Vår egen högskolas ansökan har blivit positivt mottagen, men vi vet att tiden i väntrummet kan vara frustrerande.
Detta är en kritisk bild av svensk universitetsackreditering. En annan viktig aspekt gäller den olyckliga diskussionen om att flera nya universitet har vunnit sin status på politisk väg snarare än genom att uppfylla kvalitetskraven. Upprinnelsen är att Högskoleverkets rekommendationer i flera fall har frångåtts av regeringen. Det blev nya universitet i Örebro, Växjö och vid Mitthögskolan trots att utredningsexpertisen sagt nej. Endast i fallet Karlstad gjorde Högskoleverket och regeringen samma bedömning, det vill säga att lärosätet infriade kraven för att bli universitet.
VI PÅSTÅR INTE att denna debatt har täckning av verkligheten. Men det vittnar om inneboende problem i det gällande systemet, att en diskussion om betydelsen av politiska kontakter över huvud taget uppstår. Det är inte regeringens förvaltning av den svenska modellen som vi vänder oss mot, utan modellens själva konstruktion. De problem vi pekar på är inte beroende av vilken konstellation som sitter vid makten.
Det är mot den tecknade bakgrunden av betydande intresse att lära känna den ordning för ackreditering av lärosäten som gäller i Norge. Om det svenska systemet riskerar att uppfattas som godtyckligt, utmärks det norska av att vara regelstyrt. Tydliga ackrediteringskriterier, en påfallande självständig kvalitetsansvarig myndighet samt ett regelverk som förhindrar att politiska bedömningar sätter fackgranskningen ur spel, är faktorer som gör den norska modellen attraktiv.
Ett norskt lärosäte som önskar att bli universitet behöver inte frukta att dess begäran blir liggande utan åtgärd. Ansökan om förändrad status ställs till skillnad från i Sverige inte till regeringen. I stället går den till det oavhängiga statliga organet Nokut, Nasjonalt organ för kvalitet i utdanningen. En expertkommitté utreder därefter huruvida lärosätet uppfyller de krav som finns fastställda i förordningar.
FÖR ATT BLI UNIVERSITET i Norge måste sju kvalitetskrav uppfyllas av sökande högskolor. Om vi jämför dessa kriterier med de som fastställts av den svenska riksdagen, så liknar kraven delvis, men bara delvis, varandra. I likhet med gällande svenska skrivningar innehåller de norska bestämmelserna ett antal allmänt formulerade mål. Huruvida de målen uppnåtts eller ej av ett sökande lärosäte blir nödvändigtvis en tolkningsfråga. Dock finns det också mera specificerade krav i det norska regelverket. Universitetsstatus kan uppnås av lärosäten som har uppfyllt kvalitetsbestämmelserna för minst fyra doktors- och fem masterprogram. I Norge finns en tydlighet i kravprofilen som efterlysts i den svenska debatten om de senaste årens inrättande av nya universitet.
Huruvida en högskola ska bli universitet eller inte är i slutändan en regeringsfråga i Norge. Dock är Nokuts ställning starkare än Högskoleverkets. En ansökan kan inte gå vidare till politisk nivå utan att den godkänts av Nokut.
Den norska institutionsackrediteringen är kopplad till ett successivt uppnående av kvalitetskrav på utbildningen på grund-, master- och doktorsnivå. En högskola i Norge måste få varje masterprogram och varje doktorsprogram ackrediterat hos Nokut och därefter slutligen fastställt av Utbildnings- och forskningsdepartementet. Det finns anledning att lägga märke till att det också i detta fall är den kvalitetsgranskande myndigheten och inte regeringen som har utredningsinitiativet.
MÅLET MED DENNA ARTIKEL är inte att anvisa en väg som gör det lättare för högskolor som vill vinna universitetsstatus, utan en väg som är rättvisare genom att vara regel- och kvalitetsstyrd. Vi har i vår närmaste internationella omgivning ett system som borde inspirera oss till en kritisk diskussion om regelverk och praxis i Sverige.
Med en ordning som den norska skulle högskolorna kunna koncentrera sig på kvalitetskraven och lägga den politiska lobbyverksamheten åt sidan. Vi skulle i fortsättningen inte behöva läsa tidningsrubriker som ”X-högskolan blir universitet – påtryckningar gav resultat”. Vi skulle med en norsk ordning slutligen kunna begrava den meningslösa diskussionen om hur många universitet vi ska ha i Sverige, och i stället ägna oss åt frågan om vad vi bör kräva av lärosäten som vill bli och fortsätta vara universitet.
LENA NORDHOLM, tf. rektor, Högskolan i Borås
JÖRGEN THOLIN, vicerektor
GEIR VESTHEIM, professor
