Just nu remissbehandlas ett förslag till förändring av resurstilldelningssystemet för grundutbildningen (SOU 2005:48). Förslaget innebär att nuvarande system med helårsstudenter och prestationer i huvudsak bibehålls men att en bromsmekanik införs som ger lärosätena mer tid till omställningen vid minskande tillströmning. Det är nödvändigt att komma bort från nuvarande ordning där lärosätena i efterhand tvingas betala tillbaka budgeterade anslag. Det har lett till att lärosätena sett sig tvingade att bygga upp stora myndighetskapital att ha i reserv och till ett hänsynslöst bruk av tidsbegränsade förordnanden. Bra således att slippa det även om SULF för sin del menar att det finns en enklare teknisk lösning på problemet än den som utredningen föreslår.
Utredningen föreslår också att lärosätena ges rätt att bygga upp i princip obegränsade ”sparkapital” genom att ”överproducera”, det vill säga utbilda fler studenter än man får pengar för. Detta sparkapital kan utbetalas ett senare år om lärosätet inte når upp till det antal studenter det årets pengar är avsedda för. Det här är något SULF vänder sig starkt emot. Vi menar att det visserligen behövs ett visst utrymme för flexibilitet mellan olika år men att incitamentet till överproduktion, till att spara i ladorna, inte får bli så starkt att kvaliteten i undervisningen hotas. För studenterna och för lärarna medför nämligen ”överproduktionen” överfulla studentgrupper eller uttunnade scheman, i princip samma effekter som av urholkade anslag.
DET VERKLIGT STORA PROBLEMET med dagens system för resurstilldelningen, urholkningen av anslagen, tar utredningen däremot inte upp annat än i förbigående. Det är som om man inte förstått att i ett system där anslagen bestäms utifrån antalet studenter och deras kvantitativa studieresultat där får per capitabeloppens realvärde inte urholkas om kvaliteten ska kunna upprätthållas.
Om inga särskilda förändringar inträtt beräknas anslaget per student så att först räknas förra årets anslag upp med hänsyn tagen till den genomsnittliga kostnadsökningen och sedan gör man ett avdrag svarande mot produktivitetsökningen inom den privata tjänstesektorn. Den här schablonmetoden passar naturligtvis inte all statlig verksamhet. Alla kan inte göra som bankerna som stängt sina kontor och skickat hem kunderna att knappa in sina ärenden via nätet. Men det är bara för högskolans grundutbildning som denna schablonmetod kombineras med kvantitativt prestationsrelaterade anslag.
NOMINELLT OFÖRÄNDRADE men urholkade anslag leder vid Migrationsverket, polisen eller domstolarna till växande köer av ärenden, om man vill ägna varje ärende lika stor omsorg som tidigare. Men motsvarande möjlighet finns inte inom högskolan. Där leder mindre eller sämre undervisning till förlängda studietider för studenterna och för lärosätena obönhörligen till minskade nominella anslag ovanpå urholkningen. Inom högskolan måste därför konsekvenserna av urholkning bli att antingen lärarna måste arbeta på obetald tid eller att studentgrupperna blir större och schemana tunnas ut. Vi ser idag en kombination och pressen ökar från arbetsgivarna att ytterligare minska tiden till för- och efterarbete, fast det kallas för modernisering av arbetstidsavtalen.
Problemet med att upprätthålla kvaliteten i ett prestationsrelaterat anslagssystem med enbart kvantitativa mått på prestationen uppmärksammades när systemet sjösattes i början av nittiotalet. Det kvalitetsbelopp som enligt ett riksdagsbeslut skulle ha införts för att möta den kritiken infördes dock aldrig. I stället fick vi Högskoleverkets utvärderingar som i sin nuvarande form bara säkerställer en minsta godtagbar kvalitet.
Hur mycket pengar vi kan satsa på högskolan är en fråga i sista hand för våra politiker att avgöra. De bestämmer hur många studenter vi kan utbilda. Inga formler i världen gör det möjligt att skära ner kostnaden för god kvalitet. SULF har under flera års tid tagit varje tillfälle i akt att försöka förklara detta. En fortsatt tillämpning av nuvarande produktivitetsavdrag i kombination med det prestationsrelaterade anslagssystemet för högskolans grundutbildning kommer på sikt att leda till en jämn, låg kvalitet i svensk högre utbildning. Antingen är vi usla pedagoger eller också är ansvariga politiker öppet cyniska.
CHRISTOPH BARGHOLTZ
Ordförande i SULF
