När jag blev tillfrågad om att vara gästkrönikör här i Universitetsläraren började jag genast fundera på vilka heta doktorandfrågor det fanns att ta upp. Skulle jag skriva om skuggdoktorandernas situation, om vissa universitets ovilja att anmäla doktorander till Trygghetsstiftelsen, eller kanske något om Bolognaprocessen?! När jag hade funderat ett tag så insåg jag att det finns en annan fråga som jag länge har gått och tänkt på, nämligen vikten av att få uppskattning för sitt arbete. Detta är ju för övrigt en fråga som inte enbart berör doktorander utan alla som arbetar på landets lärosäten.
PÅ EN DISPUTATIONSFEST nyligen träffade jag på en kille som är disputerad sedan ett par år och nu jobbar i industrin. Yrkesskadad som man är blev jag nyfiken på hur han hade haft det som doktorand och började ställa lite frågor. Till en början var han lite avvaktande men efter en stund sa han ”det är först nu som jag förstår hur dåligt jag mådde under min tid som doktorand”. Jag blev lite överrumplad men samtidigt väldigt intresserad av vad som låg bakom. Den följande timmen berättade han ingående om sin tid som doktorand och varför han hade mått dåligt. Till min förvåning handlade det inte om de vanliga doktorandproblemen, som brist på handledning och dåligt definierade projekt, utan snarare om brist på uppskattning och positiv feedback på hans arbete. Liksom många andra doktorander hade han under den första tiden som doktorand känt sig mycket stressad och orolig över att han inte presterade tillräckligt. Stressen hade i hans tycke förvärrats ytterligare av att han aldrig fick någon respons av sin handledare, varken positiv eller negativ, på sitt forskningsarbete. Även då han fick sina forskningsresultat publicerade i en prestigefylld tidning uteblev uppskattningen. Trots att publikationen var ett bevis på att hans arbete höll hög kvalitet kände han att han inte levde upp till förväntningarna från institutionen och speciellt handledaren.
Till sist blev pressen för stor, och han gick in i väggen och blev sjukskriven i tre månader. Han trodde själv att kollapsen hade kunnat undvikas om hans handledare någonstans på vägen hade visat åtminstone lite uppskattning av hans arbete och gett honom positiv feedback. I så fall hade han kanske kunnat vända den negativa stressen till positiv stress och på så sätt undvika att gå in i väggen.
Givetvis är det svårt att säga vad som hade hjälpt i just denna situation, men jag tror att det ligger mycket i vad han sa om vikten av uppskattning. Hans berättelse är inte unik, och jag har träffat många doktorander och universitetsanställda som vittnar om att man saknar uppskattning för sitt arbete.
VARFÖR ÄR DET SÅ VIKTIGT att få höra att man har gjort ett bra jobb? Räcker det inte med att prefekten eller professorn i samband med det årliga julbordet tackar alla på institutionen för det gångna året? Är inte den lilla julklappen med en slipsnål eller en handduk nog som tack? Nej, det är det inte, menar jag. Vi behöver alla få lite uppmuntran i vårt arbete, speciellt i dessa tider med neddragningar och ökad arbetsbelastning. För doktorander är det speciellt viktigt att få positiv feedback i början av sitt forskningsarbete, och även konstruktiv kritik för att veta att man är på rätt väg.
Jag tycker att vi måste bli bättre på att visa varandra uppskattning, och min uppmaning till er läsare är därför: Låt dina arbetskamrater få veta när de har gjort ett bra arbete. Jag tror att vi alla underskattar kraften bakom små ord som ”kanonbra”. Detta är dessutom en arbetsmiljöförbättrande åtgärd som inte kostar någonting!
FREDRIK EDMAN
Redaktör för Nätverksbladet
under 2005
